BloggPhoto_10398_112412.gif.jpg 

Ingång i rädsla

Tystnadens mångfald, tusen svarta hår som faller fällda. Den nattliga börden. Mörkerlagd och djup stryker den runt yttertrappans snäva linjer och överskuggar alla andra skuggor med en siames närgångna följsamhet. En vindkår drar med sig en snövirvel.

Ytterbelysningen gräver fram ett vintermotiv närmast dörren. Övernaturligt vackert, som skildrad mot en oljemålnings stråstruktur.

Granris över krokus, markfrusna trädgårdsredskap och talgboll i nätbrynja, som sparvarna kivat ned. Synen är ett montage av upplysta detaljer och mitt i mitten; en kantslagen trappavsats i sten.

Där kurar snöviveln ihop sig och stannar.

Under hotande dolkhugg från en istapp, gör ledstången väg under trevande händer, svindlar sig in i furstukvisten, upp mot vindsutrymmet och rycks in i ett annat mörker. Ett buller därifrån, som av en omkullsparkad plåthink, bryter upp tystnaden.

Jag slutar andas. Blick stilla.

Hörseln är med ens utvidgad och översinnlig nog att uppfatta hur ögonlocken blinkar i natten. Pupillen öppnad, insuper det osedda med glimmande ögonvitor.

Jag måste in dit och se efter. Följa ledstången rakt in i rädslan.

När nattliga nerver rister.

Det är då man är framme När ledstången inte längre finns. När den släcks under handen och gör en snygg u-sväng in i trapphusväggen.

Ett fönster släpper in mörkgråa skiftningar, smygande skepnader som ger fantasierna liv och fasta konturer. Jag blundar och ryser.

Vinden är en kyrkogård. En obördig hjärttrakt med resta stenar över allt som aldrig blev av och ställdes undan.

Den absoluta nollpunkten.

Här finns mina längsta rötter rotade. En vagga. Album, år av milstolpar, förträngda drömmar, klippböcker och barndomsminnen i några sarkofagliknande kistor med snitsigt dalamålade lock. Om vintrarna är väggarna frostbelupna och ger ifrån sig utdragna, klagande ljud mellan köldbitna klädlårar och folkloremadrasser med tagelstoppning.

Ström finns det ingen.

Men på insidan av dörren hänger en fungerande ficklampa, som jag krokar ner från väggen. En bred ljuspelare slår hit och dit genom mörkret. Hänsynslöst. Här är mörkret kött och ljuset svärd.

Ficklampan seriemördar hörn efter hörn, spindelbevävda klenoder, redskap, krukor och hinkar med vårlökar.

En hink är vält. Ljuskäglan fixerar en röra av sand och uttrillad lök.

– Hallå?

Små pappersprassels tissel och tassel bakom trädgårdsmöblemanget. Ett suddigt kolstreck av en bekant kattsvans och en efterlämnad hårtuss; tassar i brådska rinner nedför trapporna.

Jag sväljer hjärtat och andas ut.

I taket hänger cykelslangarna och fladdermössen i djup dvala, välsignande högt över resten av loftets inneboende klättermöss och lösöre.

Sparat och förvarat.

Packat, svept och avställt.

Allt är provsmakat av husets småtassade inspektörer. På småögda har dammets närvaro en lugnande inverkan. Det är ett partikulärt vittne om att vinden är ett orört paradis, där antikviteter och lump har ett och samma skyddsvärde. Stora hjärtan i små bröst, som uppskattar livet för sin okomplicerade enkelhet och älskar dess korthet för ögonblicken. Möss har de allestädes närvarande råttfällorna och svälten att vara rädda för.

Det kunde varit värre.

Min enda rädsla för mörker känns plötsligt tunn och lätt att släppa.

I min tillvaro finns alltid ett ljus att hämta.

Av Isabella Mendrix 14 maj 2008 09:51