wewewe1.jpg 

Det suger ibland

Klistra möbeltassar tror jag faktiskt att jag kan bli riktigt bra på. Filttassarna var ju rätt många, vad jag förstod, så grundutbildningen kunde jag ha fullgjort i lördags. Detta kan bli lika stort som Ikea. Tittar jag riktigt noga i fjärran kan jag skönja neonljusen från våra framtida framgångar redan nu För allt kommer av sig själv till den som gör det med hjärtat. Till och med annonstexten till vår innovativa klipp-och-klistra-rörelse skriver sig själv:

"Vi är ett tvättäkta värmländskt möbeltasseri som förser gamla pinnstolar med oansenliga möbeltassar av motsträvig filtmatta. Vi klistrar tåliga filtunderlägg på golvnära klösmöbler med en så ren och oförfalskad pysselkärlek att glädjeklockors alla klingande bjällerklang slår ut som vibrerande rosenkvastar ur våra saliggjorda hantverksstrupar. Ring oss nu! Vi griper oss an varje tröstlös möbel med förnyad livslust, filtsax och klistervilja!"

Stopp nu. Hur kan jag sitta och vrida ur mig all denna självförljugna arbetsiver? Att vara möbeltassmakare på ett möbeltasseri verkar vara lika spänninglöst som ett nedlagt elkraftverk. Ett verkligt kraftlöst verk, alltså. Men det är så, när man vill göra så mycket som möjligt av så lite som möjligt. I en viss ålder (c:a 45) får man väldigt bråttom att se möjligheter i allt. Tiden rusar framåt och man inser att man har väldigt ont om tid att skapa allt som man borde ha skapat för länge sedan. Man tappar kontakten med verkligheten och det enda som förhärligar helvetet på jorden är självsuggestioner.

Tiden syns mest där man såg den senast. I spegeln. Jag tycker förstås att jag ser ut som jag alltid har gjort, men det beror säkert på att jag ser en skymt av mig själv varenda dag och inte alls lägger aktivt märke till några åldersförändringar. Ser man sig i spegel varje dag så är man med i ögonblicket hela tiden, är i samma takt med de påsmygande förändringarna, och man får lätt för sig att tiden står stilla. Det vore nog en helt annan sak om jag såg mig själv bara vartannat år, eller ännu mer sällan, så som många barndomsvänner gör. Men nu gör jag inte det, jag ser min spegelbild varje dag. Jag är liksom tvungen.

Det här påminner mig om att jag har en verklighetsförvrängd bild av mig själv - längst inne i huvudet där identiteten och självbilderna bor. Den går jag omkring med och håller aktuell när jag shopar kläder eller gör nåt annat självbekräftande. "Nu handlar jag en klänning åt mig, alltså finns jag". I alla fall finns klänningen, det råder det inget tvivel om, när man senare måste acceptera att det inte förhåller sig likadant med den 30-åriga kroppen som skulle passa i den.

Min självbild föreställer mig själv i 30-årsåldern. Är man 45 så måste man nog kalla det vanföreställning. Jag begriper inte varför bilden av en yngre upplaga hänger kvar, det är verkligen inget medvetet val. Kanske är det så, att jag var som nöjdast med mitt yttre jag i den åldern? Antagligen är det naturens sätt att vara skonsam. Självbevarelsens selektiva omedvetna väljer fram en designad och lättälskad självuppfattning, när man inte kan hantera sanningen.

Annars kanske man grips av en desperation som (något oöverlagt) driver en till destruktiva självupphörelseidéer. Det är då som tex. hatthyllan i taburen kan framstå som intressant. Dit irrar man i värsta fall med sitt rep och traditionellt avskedsbrev, som i mitt fall får plats att textas med versaler på en stor skylt försedd med snöre. Det kan hända att det inte är ett särskilt högtidligt avslut. Men i min uppfattning ska man dö hederligt, precis i linje med hur man har levat, och i mitt fall är hatthyllan tillräckligt högtidlig.

Skylten hänger jag runt halsen och på den står det "Go jävla jul" i klarröd färg. Det verkar säkert förbryllande, särskilt i kombination med en blommig vårkjol som hänger i en galge framför ansiktet . Men det sammanfattar min syn på livet. Efter 45 år är det den enda slutsatsen jag kom fram till.
Naturligtvis vet jag att efterlevande förväntar sig nåt helt annat av mig i den situationen, antagligen en dikt, och det är det som är hela poängen. Livet är bara en ändlös rad av besvikelser. Det är ofelbart en besvikelse i varje slutände av vartenda positivt inslag i livet.

"Mitt liv hittills" är bara följetong av missräkningar, tänker man när man tror att man är helt uppriktig.. Julen representerar en allmän uppfattning om när flest människor blir mest besvikna samtidigt. Det är inte många som får ut vad de vill ha av julen. I blomsterspråket skulle tex. en julgranskvist tala för sig själv. "God jävla Jul" alltså. Själv är man bara en desillusionerad lyriker som hänger i en hatthylla. Det blir inga mer dikter där.

Antagligen är det så. Om jag inte haft den här bedrägliga självbilden, så kanske jag hade hängt i hatthyllan för länge sen. Jag är faktiskt inte enbart bitter över att ha kommit upp i en ålder som inte går att sminka bort. Det finns pengar att spara på en spegelblid som får mig att tappa köplusten.

Men det är konstigt hur all verklighetsförankring försvinner, så fort en kjol som kräver att man är 30, får övertaget. Innan man vet ordet av har man köpt på sig flera klädkassar oprovade plagg enligt en gammal "storlek 36-princip", som var tillförlitlig för 15 år sedan. Senare kommer baksmällan som är en enda närstudie i optimal självförnedringsteknik. Det är när man står i sovrummet och inte inser att man provar dockkläder. När man knäpper ihop en flera storlekar för liten blus bör man ställa sig bakom en hög byrå för att inte råka skjuta någon med höghastighetssknappar som plötsligt spränger sina sömmar och börjar smattra mot väggarna..

Men, jag speglar mig nog alldeles för sällan numera. Det kom jag på för ett par veckor sedan, när jag gick förbi hallspegeln och plötsligt hoppade till. Helt oväntat stod jag öga mot öga med min mamma i hallspegeln. Det sög faktiskt. Det betyder att jag har en ganska verklighetsförvrängd minnesbild av henne också. När jag tänker på henne nu så ser jag henne inte som 65-åring, utan som hon såg ut när hon var mellan 45-50. Det är min egen åldersgrupp nu!

Med dämpad entusiasm förstår jag att jag kommer nå en ännu högre ålder, då min självbild uppehåller mig vid 45-årsåldern, där jag inte tror att jag är idag. För att stå ut med det behöver möbeltasseriet bli större än vad Ikea någonsin kommer att bli, men det verkar inte särskilt troligt. Enda sättet att slippa se hur verkligheten ser ut är förmodligen att klista stora möbeltassar direkt på ögonlocken.

Den tanken suger riktigt ordentligt.

Av Isabella Mendrix 05 jun 2008 13:33