Egalias-döttrar.png 

Egalias döttrar

Hur går detta ihop? De långsökta svaren brukar toppa varandra ett efter ett. Har pappan fejkat sina skador och bytt om till kirurg i blixtfart? Har kirurgen en mystisk sjukdom som får honom att se söner i syne? Eller är det bara så att kirurgen är en kvinna, pojkens mamma?

I Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar ställs läsaren till svars. Varför reagerar vi inte på de små orättvisorna förrän vi ser dem omvända i en spegelvärld? Varför tar vi för givet att kirurgen är en man och att det är kvinnor som ska ta ansvar för att inte bli gravida? Egalias döttrar utspelar sig i en annan värld där kvinnorna enda sedan stenåldern varit det första könet. Det är kvinnorna som har toppjobben och det är männen som oroar sig över preventivmedel och att få fler barn att ta hand om.

Historien handlar om tonårspojken Petronius som växer upp i staden Englasund tillsammans med sin mamma direktör Bram, sin pappa Herr direktör Bram och sin hårdragande lillasyster Ba. Petronius drömmer om att bli sjökvinna, eller ”sjöman” som Ba retfullt kallar det, och att en kvinna ska trygga hans framtid med fadersbeskydd (motsvarande äktenskap).

Petronius blir utsatt för ena förtrycket efter det andra. Bland annat blir han brutalt våldtagen av ett gäng kvinnor ute i skogen, han vågar inte att berätta för någon och verkar efter ett tag nästan ha glömt bort händelsen. Det hela beskrivs overkligt och återkommande är de detaljer som antagligen är tänkta att förstärka känslorna i boken, men snarare gör tvärt om. Det är inte mycket som lämnas osagt, blir någon förtryckt så blir den det med råge. Det är omöjligt för läsaren att missa att Gerd Brantenberg är en likhetsfeminist som längtar efter ett samhälle utan orättvis könsmakt. Så långt allt gott, men bokens fokus känns inte längre aktuellt. Den lämnar mycket kvar att önska om det outtalade förtrycket, det som i stor utsträckning ser likadant ut idag som för 31 år sedan då Egalias döttrar publicerades för första gången. Det förtrycket som vi i väst idag tampas med är inte längre lika lättangripligt, det är inte längre bara symtomen vi måste bota.

Men det finns en sak som olikt mycket annat överraskar en: språket. Det tar ett tag att vänja sig, det känns obekvämt att läsa ”dam bör” istället för ”man bör” och ”kvinnskor” istället för ”människor”. Men det är obekvämheten som gör det värt det. Också namnkulturen gör intryck, kvinnorna har enstaviga hårda namn som Ba och Gro medan männen har mer melodiska som Mirabello och Petronius. Språket och upptäckten av ens egen naiva benägenhet till fördomar ger en den efterlängtade tankeställaren.

Det hade varit spännande att se hur Brantenbergs tvärtomvärld hade sett ut om den sträckt sig så långt att den speglat dagens samhälle.

Av Alice Härdin 04 jul 2008 13:57