Utanför statistiken

Eliaz var nyss fyllda fyra när han började hos dagmamman, och hemma i huset gick mamma Karin med lillsyster som var knappt ett och ett halvt år yngre.
Att leka med de nya kompisarna kändes nytt och främmande för den lilla pojken som innan tillbringat mesta tiden hos sin syster och mamma. Lite blygt närmade han sig en kille som på småbarnsmål berättat att han hette Wilmer och var 2 år. De började brottas och dagmamman ställde sig bredvid för att kolla så att ingen skadades. ”Brottas du med din syster?” frågade hon när de var klara. ”Näe, hon bits bara…hårt!” sade han och visade på sin ena hand. Ett vitt märke syntes efter tandraden och dagmamman förstod att systern var ett så kallat bitbarn. ”Hon biter på mammas tutte så att hon skriker.” sade plötsligt Eliaz och log stort. ”Då blir mamma arg och säger till henne.” tillade han och tittade fröken rätt in i ögonen. Dagmamman ryckte till av blicken hon fick, för ögonen som hon mötte var vackert mörkt, mörkt blågröna i en odefinierbar färg och hade långa svarta ögonfransar runtom. De verkade titta rätt igenom henne, och hon kände sig plötsligt obekväm i hans närhet.

Den lilla pojken fann snart ut vilka han kunde leka med, och en utav tjejerna på dagiset blev hans favorit. De blev som ler och långhalm och efter ett år hade det växt fram en försiktig kärlek mellan de två. Eliaz och Molly pussades och kramades hela dagarna medan fröknarna godmodigt såg på.
Men allt var inte så oskyldigt som det verkade.

I huset bredvid dagmamman bodde en man som intensivt betraktade skådespelet som pågick mitt framför hans ögon dag efter dag, och en dag såg han sin chans.

”Har du sett Molly och Eliaz?” frågade Marie sin kollega Katrin. ”Nä, det var nog ett tag sedan jag såg dem, men…” hon skrattade till och satte ner lilla My som precis somnat i hennes famn i vagnen. ”De har väl gömt sig för att pussas som vanligt, och kommer nog snart.”
Efter en halvtimme utan ett spår av vare sig Molly eller Eliaz började en oro sprida sig i dagmammornas medvetande, vart kunde de ha tagit vägen? En av dem samlade in resterande barn medan den andra började söka i närheten av huset de höll till i, men utan annat resultat än Eliaz keps. ” Jag ringer till deras föräldrar och ber dem komma och hjälpa till. Det är säkert ingen fara, men… för säkerhets skull. ”

Eliaz mamma kom farande i sin lilla silverfärgade bil, och med dottern på höften gick hon igenom dikena i närheten, och kände kalla kårar glida längs ryggraden när hon passerade den stora vägen som gick långt nedanför barnens vistelseplats. Tårarna lurade precis innanför ögonlocken, och när mobilen ringde ryckte hon till. Det var barnens pappa som berättade att han var på väg. ”Det är nog ingen fara.” sade hon med halsen tjock av gråt. ”Men jag vet inte, något känns fel!”

Mollys föräldrar kom farande på vägen och hon lyfte handen till en lam hälsning innan hon återgick till sökandet.

När Karin återvände till dagmammorna var de i upplösningstillstånd och bannade sig själva för att de väntat så länge med att larma. ”De brukar gå undan för sig själva, och hur skulle vi veta?” Marie öppnade mobilen för att ringa till polisen som snabbt var på plats.

Mörkret lade sig över det lilla samhället och innanför fönstren beredde mödrar mat till sina små som ställde tusen frågor till sina föräldrar som de inte kunde svara på. Barnen var nyfikna och samtidigt lite rädda.

Innanför ett av fönstren hände saker som aldrig någonsin får hända. Mannen i huset var en av de som avvek från statistiken och de två barnen som låg vid hans fötter låg stilla, så stilla.

Av anitha östlund 28 dec 2009 12:06