Dagbok från en födsel

Efter att de konstaterat att jag nog höll på att föda blev det fart. Peter kom och tröstade.
Jag ville ju så gärna föda vaginalt, och kämpade på…
Allt är faktiskt ett enda töcken, och jag minns bara små sekvenser.
Peter berättade senare att jag stundtals var helt borta av smärta (jag hade ju inte sovit på ett bra tag pga foglossning mm, och hade taskigt med krafter kvar). De vände och vred på min stackars kropp. ”Vänd dig hit, stå på knäna…gör si gör så” lät det
Till slut kom de med sugklockan, och drog ut lilltjejen. Det knakade i hela underlivet på mig, och skar som tusen knivar. Jag trodde jag skulle dö.

Peter kunde knappt titta eftersom han såg hur ont det gjorde.
CTG:t dalade ibland, och jag hörde dem diskutera snitt. Läkaren som tillkallats talade om att barnet hade navelsträngen runt halsen, och att de var tvungna att skära av den i vulva. ”Gör vad ni vill, bara ta ut henne fort” sade jag.
Hon kom ut till slut, hängandes som en slapp blå docka (vi var säkra på att hon var död) över armen på barnmorskan fick vi se henne, sedan snabbt till barnläkare. Peter följde med.
Jag....blödde massor, och de lät lite smått panikslagna när de inte fick stopp på det.
Jag skulle sys därnere, och de sprayade på smärtstillande...som tyvärr inte hjälpte ett dugg.
Jag skrek och grät av smärta när de skulle sy. Till slut slutade de. En läkarstuderande som stod i rummet med mig när de gick ut och diskuterade mitt fall utbrast ”så här får de inte göra. Det är omänskligt!”
Jag grät, och kände mig totalt utlämnad.
Jag fick åka till operation, och sövas med en bedövning i ryggen...ont!
När jag vaknade upp stod en dimmig figur bredvid min säng. Läkaren presenterade sig och berättade att det var han som opererat mig. Han frågade hur jag mådde, och sade att jag fått en välmående liten tjej, och att hon mådde bra och låg nere på barnavdelningen och väntade på mig. Jag frågade efter spykopp och spydde om och om igen.

Han berättade att det blivit en komplicerad förlossning, och att både jag och lilltjejen haft tur som redan låg inne när förlossningen startade, och att det kunnat gått väldigt illa om vi varit hemma när allt börjat. Ovanpå det berättade han att de hade sytt mig inuti, och satt en tamponad (jag kände det.) Jag tackade honom för att han hjälpt oss, och han gick.
Peter väntade oroligt nere i mitt rum. Han visste inte vad som hänt mig, och hade hela tiden varit med nere på neonatalen med dottern.
Jag var yr och ammade den lilla under tiden som jag försökte att inte spy. Hon är så söt, och jag är såååå lycklig. Det är tomt i magen, men skönt att graviditeten är över.
Peter sov hos mig och flickan (vi var dödströtta båda två, och somnade tidigt.

2 mars 2005
Vaknar tidigt på morgonen av att någon kommer in i rummet. Det är en av alla dessa änglar som hjälper mig igenom den här pärsen. Hon vill att jag skall ta några piller (Alvedon och Tradolan), och frågar hur jag mår. ”Ja...ungefär som någon kört över en med en buss. Tio gånger!” svarar jag och ler. Spyr fortfarande och är yr. Har ONT!
En sköterska berättar för mig att jag kommit långt över min smärttröskel och därför var svår att hjälpa, men att de jobbade på att hitta en bra kombination av piller.
Men den här gången vet jag att jag fått barn. För i en liten genomskinlig plastbädd bredvid min säng ligger en mörk liten skönhet som gnyr lite i sömnen. Lyckan sköljer över mig.
Det fanns väl en liten önskan, någonstans i mitt inre att det skulle bli en liten tjej, men vad som än kom ut var välkommet. (Jag är priviligerad som har den här lyckan att få TVÅ barn.)
Ammar den lilla, som är jättepigg och vaken, sedan somnar jag. Helt slut.
Har fortfarande värk i höfterna, men inte så ihållande. Magen är tom och slapp, och ligger som ett tomt tjockt stycke alldeles sladdrigt, blågult och ömt.
Saknar Razmus, som är hos Britta (Peters mamma) och B-O.
(Som tur är fotograferade Peter dottern då hon var nyfödd. Tydligen fotograferade han mig när jag ammade första gången också, men det minns jag inte. Jag var för drogad.)
Mår lite bättre på kvällen, men är lite svag pga blodförlusten. Har fått en massa blod, och de kollar hela tiden blodvärdet som rasat lite. Nej, nu vill jag upp och vara mamma.
Tyvärr vill inte min kropp riktigt samarbeta med mig, och jag kommer inte upp ur sängen.
Peter sköter lillflickan medan jag sover, sover, och sover.
Han stannar inatt med, men jag är knappt medveten om att han är där.

3 mars 2005
Får tabletter hela natten pga smärtan. Av Tradolanet blir jag yr i skallen, och försöker därför trappa ner (smärtan går ju att leva med). Pratar om det med en av läkarna som håller med.
Jag går sakta men säkert in på att bara smärtlindra med Alvedon, men gud så jag längtar efter dem.
Får äntligen ta bort infarten på handryggen. Så j-a skönt. Har fortfarande kvar den i andra handleden eftersom jag har lågt blodvärde och de kanske behöver ge mer blod.
Jag ber om journalen som de snällt skriver ut. (Har ju sparat journalen efter Raz också.)
Idag fick jag flytta till en annan avdelning. Mår lite bättre, och kunde faktiskt stå själv.
Peter åkte och hälsade på Razmus, men kom tillbaka efter några timmar igen. (Han är världens bästa).
Saknar Razmus vansinnigt mycket. Jag är fortfarande svag, men glad att allt är över. Ammar lilljäntan utan större problem (det var ju inte så länge sedan Raz slutade). Det gör fortfarande ont när hon ammar, och det vet jag ju att det fortsätter att göra några veckor till. Varför berättar inte barnmorskan det månntro?
Vi fick tid för barnläkarundersökning imorgon.
Fick hjälp av Peter med att duscha idag. Så grymt skönt! Känner mig lite mer som människa när blodet tvättats bort på kroppen. Är jättesvullen därnere, och det gör svinont när jag går på toaletten. Känns som om man skiter taggtråd! En av sköterskorna gav mig Xyloproct mot hemorrojderna där bak. Hoppas att det hjälper för det är väldigt obehagligt, och ibland gör det ont. Peter sov över.

4 mars 2005
Razmus 20 månader. Ammar utan problem. Sååååååå mysigt att allt bara stämmer.
Min fd kompis Anette kom upp och gratulerade (hon visste inte att vi fått barn. Hon var på sjukhuset på grund av en eventuell våldtäkt och hade blivit drogad. Läskigt!)
Hon hade mött Peter nere vid ingången, och han hade berättat för henne att vi fått barn. Vi babblade lite sedan for hon hem.
Idag var vi på läkarundersökning. Kimberly (som hon kanske skall heta) har blåsljud i hjärtat, och är lite för gul (billirubinet är för högt) berättar läkaren, sedan lägger han till att hon skall testas/kollas ytterligare, och få sola lite grand.
Han berättar att blåsljudet kan växa bort på några dagar, men att de vill kolla upp hur det ser ut i en annan specialmaskin. Operation är inte nödvändig, men hon måste varje år komma på undersökning. Under hela sin livstid.
När jag kommer ut från läkaren vänder jag mig till Peter med Kimberly i famnen och utbrister "Faaaaaaan, kunde hon inte ha sluppit detta? Lilla, lilla hjärtat! Är det inte nog nu?"
Jag är lite extra svullen, och har värk eftersom jag gått uppe så mycket idag.
Ronden kommer och säger att vi inte får åka hem idag. Jag blev jätteledsen, men samtidigt visste jag ju varför.
Peter kommer och hälsar på med Razmus, som helt plötsligt verkar så himla STOR och TUNG. Han tittar lite snabbt på lillasyster, och kryper sedan upp i min säng för att kramas. ”Jag har saknat dig mamma” säger han. Älskade, älskade barn.
När de går blir jag lite ledsen. Det blir så tomt. Nu vill jag hem.
Jag somnar sent, sent. Ligger och tittar på Kimberly förundrad över naturens unika skapelse och faktumet att hon legat i mig.
Vi pratade om namn idag. Tydligen är inte Kimberly så populärt namn hos Peters släktingar, så vi diskuterade fler namn. Till slut tog han fram almanackan och räknade upp några stycken olika. Inget av dem tyckte jag passade vår lilla prinsessa. Tills han hittade namnet Sabina. "Ja, om det får en annan stavning." sade jag "Vi kallar henne Zabine istället för det låter mycket häftigare. Så får hon Kimberly i andranamn om hon någon gång vill byta." Peter tyckte det var ett superbra förslag, och nu struntade vi faktiskt i vad släkten tyckte. Bokstaven Z finns ju redan hos Raz, så vi bestämde att vi fortsätter på den linjen. Zabine Kimberly Meijer.
Jag låg och smakade på namnet när de gått. Det är svårt att hitta bra namn. De är ju så små, och har inte riktigt visat någon personlighet än.

6 mars 2005
Min mage krånglar. Ont! Är jättenödig, men inget kommer och hemorrojderna frodas.
Zabine kollades, men blåsljudet var kvar på eftermiddagen och hon mättes inuti hjärtat.
Vid undersökningen stod jag och höll i henne med hjärtat i halsen. Inget hade hänt, så vi blir kvar. De mätte billirubinet, som faktiskt gett med sig lite grand, så hon slapp solningen.
Jag som längtat så efter att få åka hem. Ringde till Peter och grät i telefonen, förtvivlad över Zabines problem, och längtan efter de där hemma. Jag vill ju hem nu. Till Raz och Peter.
Jag ville vara en familj!

Redaktionstext Av anitha östlund 07 jan 2010 17:08