En berättare

Westö berättar intressant om livet i Finland och speciellt i Helsingfors. Som svensk läsare slås jag av den grymma klangbotten som finns i historien. Finland har genomlevt inbördeskrig och krig med såväl Ryssland som Tyskland. Framför allt kastar inbördeskriget en kraftig skugga över landet, en skugga som finns men sällan skarp. Den inre motsättning som funnits och kanske fortfarande finns talar man inte mycket om. Liksom det av två språk delade landet.
Finlands utveckling efter kriget har också varit svårare och kraftigare än i vårt land, som skonats från krig och inbördeskrig. Men det är inte det boken och Westös tidigare böcker i samma serie, egentligen handlar om. Utan mänskliga relationer och människors livsöden. Det är historier om vänskap, drömmar och kärlek från unga år till mogen och gammal.

I ”Gå inte ensam ut i natten” lyssnar man också på musiken, deltar i utövandet och följer förändringarna genom åren. Vi får följa musikresan genom åren, liksom det moderna samhällets uppväxt, förorternas uppväxt. Hur unga människor förhållit sig till detta genom sin uppväxt och sitt liv. Och hur politiken utvecklats. Men det är de privata relationerna som ger boken dess stora lyskraft. Den handlar först om tre livsöden för att sedan följa upp en ny trepersoners-grupp, relaterad till den första.

Westö är en mycket god stilist och berättare, så läs alla hans fyra böcker från Helsingfors under 1900-talet: "Drakarna över Helsingfors" (1997), "Vådan av att vara Skrake" (2000), "Där vi en gång gått" (2006) och "Gå inte ensam ut i natten" (2009).

Recension Av Bengt Stillström 12 jan 2010 09:20