Borta bra – hemma blind

En höstdag. Jag sitter i en bil lyssnandes på radio. Helt plötsligt träffade djävulens tongångar mina sköra trumhinnor. En hemsk produktion som hämtad från den eftermiddagsjästa serien Love Boat. Disco i all ära men sångaren låter som en spänd karaokesångare. Kanske en sån där stackare som sjunger framför sin webcam på You Tube i väntan på nästa Idolsäsong. Jag lider. När han sedan träffar strofen ”from the very fart of it” blir det hela genast läskigt. Är detta verklighet? Vem har vågat axla rollen som den goda musikens baneman? Svaret: Jens Lekman, allas vår folkkäre, underbare Jens Lekman.

Lekman kanske är en härlig artist med de bästa av intentioner. Men är det tanken som räknas i musik? Sjunger han om pruttar eller tankar? Spelar det någon roll? Någon på P3 bara älskar låten och den måste ju spelas! Det är ju Jens! Jag blir rädd. Vad är det för monster vi skapat? En svengelsksjungande popgrabb iklädd kejsarens nya kläder. Men ingen reagerar. Han e ju ganska söt ändå.

Musik är något subjektivt, avsändarens intentioner med texten och sång kan inte alltid avläsas rakt av. Dock blir kan både artist och image falla pladask när upptäckten görs att textförfattaren själv inte har den språkliga kompetensen att förmedla sin idé. När en svensk artist åker land och rike runt och sjunger på låtsasengelska till en svensk publik känns det lite väl obehagligt och inavelsvänligt.

Memphis Bleek rappar medvetet ”I gets high” (från I get high) för att flowet i låten blir bättre. Timbaland sjunger The way I are av samma anledning. En lek med språket helt enkelt. När Jenny Wilson sjunger ”Do the things they learned me” ( från Let these shoes lead me forward) blir jag mest bekymrad. Att skolka från engelsklektionerna för att hitta på sitt eget språk känns inte helt rätt. Men, men. Wilsons låt finns på Kitsunéskivor och ovan nämnda Lekman spelar ju jorden runt. Det finns många exempel att plocka från men kanske kan man sammanfatta det med att det inte handlar om känslan för språk så mycket som det handlar om att ha språket i ryggmärgen. Många av de svenska artisterna som sjunger på engelska är födda i Sverige, har gått svenska skolor och har svenska kompisar. Det kan antas att deras ordförråd och ordförståelse är starkt begränsade jämfört med engelskspråkiga kollegers. Därav blir uppfinningsrikedomen och ordkollen mätbar. Undrar du vem som skulle vinna ett battle mellan Adam Tensta eller Kanye? Det gör inte jag.Men ändå.

Svenskheten kan ju faktiskt också funka i sig ibland, om man gör en grej av det. The Sounds har ju till exempel klarat sig bra även fast Maja Ivarsson låter som Svennis när hon sjunger. Jonas Game från Bad Cash Quartet kanske kan lyckas med något liknande med sin debut. Även fast jag kommer hålla för öronen. Vissa artister kanske skulle fundera på vänta med sommarturnen och att satsa några veckor på EF istället.

text & bild: Julius Duhs

Av Dunja Vujovic 12 dec 2007 16:26