100procent

I hate to break this to you..but.

Jag älskar att gå på demospelningar, det är lite som att sätta en revolver med bara en kula i omlopp mot pannan och pressa avtryckaren. Du känner verkligen att du lever dom där sekunderna där du först bara kan slagen från ditt eget hjärta, och när världen sedan exploderar i en storm av intryck. Och sen dör du. Simple as that.

Just därför bestämde jag mig för att, trots högljudda protester både från bröder och kropp, närvara när 100% osignat hade party på nalens alcazar. Och det hade inte det minsta att göra med att alla i MIKE är mina vänner. Absolut inte.

Mer om att jag hade dåligt samvete över att jag fortfarande inte recenserat skivan. Så jag tänkte visa mitt stöd. Tyvärr spelade dom inte först så först fick jag genomlida något som kändes som tre timmar(30minuter) aktiv misshandel av allt vad god smak, kvalité och talang heter. Fast Crush’s sångare fick mig att vilja, som Mikael Kindberg från Adjusted så fint uttryckte det:”kväva honom med tamburinen”. Jag vet inte vad Fast Crush gjorde på scenen och jag tror att dom väldigt gärna skulle vilja veta vad dom gjorde där. Fast Crush personifierar alla mina hemska fördomar om rockband som jag kämpar så hårt för att släppa.

Jag hatar glamrock. Milsvida mer än vad jag hatar smörig soul. Jag blir rädd för killar som har mer smink, urringning och högre klackar än jag. Dessutom så avskyr jag tondöva musiker.Det är obehagligt uppenbart varför Fast Crush inte har något skivkontrakt. Jag tror inte jag någonsin sett en rockpublik stå så stilla som vi gjode under deras spelning. Dom bad oss flera gånger att komma närmare scenen, istället backade alla instinktivt ett steg bakåt för varje gång som sångaren böjde sig framåt. Som min mor sa en gång ”lås in dom och kasta bort nykeln”. Yes please. Right away if you may?

Mike var dock som alltid en fröjd att se, det smärtar mig att dom inte vann kontraktet för SonyBMG i Urband Playground. Men det verkar inte bekomma dom det minsta, dom är lika glada på scenen som alltid. Det älskar jag dem för. Det är så underbart att se människor som till skillnad från band som Fast Crush verkligen tar upp hela scenen och totalt slukar publiken.

Det är alltid full kalabalik, dom retas med varandra, flirtar med publiken, det flyger trumpinnar genom luften och tröjor och kepsar åker av i en enda salig röra. Det är fest på scenen och alla är bjudna. Mike älskar sin publik nästan lika mycket som dom älskar musiken dom gör och det både syns och märks. Glöden kommer nånstans djupt inifrån.
Det är omöjligt även för mig som totalt saknar taktkänsla att står still på deras spelningar.
Banden som följde därefter var däremot inte lika upplyftande, en mänsklig golfboll rullade runt på scenen och försökte, jag upprepar; försökte growla. Jag var på väg fram flera gånger beredd på att utföra heimlich-manövern eftersom jag var helt övertygad om att han höll på at kvävas av sina illusioner om att han spelade i The Haunted.

Efter spelningen kom MIKE-fansen Something Behind och hängde med oss. Dom fick mig att känna mig sjukt gammal, men dom var rätt söta så en intervju ska definitivt bokas. Mer om det i framtiden. Tills dess hittar ni mig i solen på Snaps. Vi ses!