Lou Reed 

Berlin - Rockopera på rakblad

På onsdagskvällen intog rocklegenden och pionjären Lou Reed Annexet i Stockholm. De som bevittnade framförandet av förre Velvet Underground sångaren och gitarristens "Berlin"-album från 1973 live har en milstolpe i rockhistorien bland sina upplevelser och erfarenher att dra sig till minnes och kanske skryta om. Det var förmodligen sista möjligheten att se och höra detta visuella musikevent från scen, kring ett tio "akter" långt och mycket mörkt protopunk och glamrock-epos.

Lou Reeds mörka album Berlin var en kommersiell flopp när det släpptes 1973, året efter plattan "Transformer" där storhiten "Walk on the wild side" ingick. Kritikerna var långt ifrån nöjda. Till råga på allt gick försäljningen dåligt. Sedan dess har Lou Reed mer än väl fått upprättelse för den dåliga starten. När magasinet Rolling Stone listade rockhistoriens fem hundra viktigaste skivor fanns "Berlin" självklart med. Nuförtiden har Lou Reed publiken med sig och "Berlin"-albumet har närmast fått kultstatus.

För att citera en filmrecensent på TV och belysa verkligheten på ett så adekvat sätt som möjligt: "För ett inbitet fan till Lou Reed och hela glamrock eran är föreställningen ett måste men för oss andra blir det bitvis långtråkigt och för svartsynt". Lou Reeds musik i kombination de svartmålande men realistiskt trovärdiga texterna har alltid varit hans främsta signum. Som frontman i New York-gruppen Velevet Underground, med bland andra John Cale, blev Reed en föregångare för såväl punk som glamrock. Han ingick i vad som för mig själv är och förblir den "Gyllene kvartetten"; Lou Reed, David Bowie, Iggy Pop och förre sångaren och stilbildande soloartisten Ian Hunter från Mott The Hoople, från vilken bl a Magnus Uggla inhämtat mängder med intryck och inspiration tidigt i karriären.

"Berlin" är en tragisk rockopera om ett par, predestinerat för undergång, till följd av drogmissbruk och ihållande depressioner som filmatiserats av Julian Schnabel. Berlin är ett temaalbum, en sångcykel. En cykel som går på speed, misshandlar kvinnor, drar rakblad över handlederna, älskar, hatar, en cykel med punkterade vener, med en säkerhetsnål genom hjärtat. Lp:n producerades av Bob Ezrin som också gjort sig känd för sitt samarbete med Pink Floyd i The Wall-produktionen. Man kan misstänka att Ezrin hyser en viss förkärlek till murar - "In Berlin by the wall".

Visuellt är det film - och ljusprojektioner som får agera transparent, rörlig graffiti över den mur av ljud som Lou Reeds band, orkester och barnkör bygger upp och river ner, bygger upp och river ner. Omkring 30 personer har sina givna platser på scenen. I centrum står förstås Lou Reed, i dag en betydligt lugnare gentleman än den vilde rebell som mötte publiken för ett kvarts sekel sedan.

Reed är sin vanor trogen. Ibland väntar han med att pratsjunga några ord tills dess nästan är försent och nästa textrad ska ta vid. Då klämmer han in orden ”...call her Alaska” innan han skjuter iväg nästa textrad utan någon paus.  För mig är det mesta av Lou Reeds kreativitet ett måste, ett gift ända sedan självbetitlade soloalbumet Lou Reed och efterföljande Transformer som producerades av David Bowie och fick den gamle förgrundsfiguren från Velvet på dekis att nå de breda massorna. Jag kan däremot lätt föreställa mig att han inte, 65 år gammal, är lika angelägen för de yngre genrationerna.

Av Jack Edstrand 10 jul 2008 13:10