Don't need bling to shine

Solen står högt över stadens gator, av veckans regnskyar syns inte ett spår. Intressant nog kan jag säga exakt detsamma om KEMP, jag har väntat i nästan en timme när Kzz äntligen dyker upp med ett förläget leende och Emp i släptåg. Divalater är väl kanske inte ett direkt försonande drag i en bransch med total avsaknad av respekt gentemot killar som levererar något annat annat än joelbitar-rap och äckliga housebeats, men eftersom killarna uppenbarligen verkar ha startat igång projektet enbart för att det verkade roligt, kan man väl inte förvänta sig något annat än att dom gör det helt på sina egna villkor.

När de sen förklarar för mig att de gjort allt de kunnat för att undvika svador om bitches rides and guns, och istället fokuserat mer på storytelling-momenten i låtarna och att faktiskt kunna beröra människor,förstår jag tanken bakom mottot: ”Work now, play later”.

Medan innehållet i min kaffekanna minskar i oroväckande takt kommer vi fram till den härliga slutsatsen att hiphopscenen i nuläget mest liknar ett McDonalds. Det verkar inte vara inte så noga hur det smakar, så länge det går snabbt att göra och ser bra ut på bild. KEMP å andra sidan är helt i linje med klassisk soulfood, deras musik är lågmäld men förrädisk eftersom den sätter sig rakt på hjärta. Det är musik som glöder av energi.

Det är precis den sorts musik jag skulle spela för killen jag gillar, för att få honom att lägga märke till mig. Än så länge är de dock en rätt välbevarad hemlighet, men håll ögonen öppna för snart släpper de sitt album för nedladdning och varken jag eller du kommer förlåta dig själv om du missar din chans.
Och den som väntar på något gott...

Av Leiyah Lindén 03 sep 2008 11:18