death-magnetic.jpg 

Metallica - Death Magnetic

(Warner Bros./ Vertigo) 3/5

Efter en femårig väntan sedan Metallica släppte sin skiva ”St. Anger” har nu ”Death Magnetic” äntligen anlänt i butikerna. Bandet verkar ha tagit åt sig delar av den kritik som hördes i och med ”St. Anger”-releasen, och den nya skivan är ett steg tillbaka till ett tidigare Metallica. De har rört sig bort ifrån mainstream-låtar som slutar under fyra minuter och nu snittar istället låtarna på sju minuters längd, precis som förr i tiden. De flörtar med sina tidigare skivsläpp med låtar som ”Unforgiven III”, som i min mening är skivans bästa spår. Albumets första singel ”The Day That Never Comes” kan vid stunder återge känslan som ”One” från ”…And Justice for All” frambringar. Skivans omslag likaså låtarna talar tydligt om det ofrånkomliga faktumet döden, kanske artisterna börjat känna vid ålderns begränsningar och nu låter det prägla deras musik till fullo.

Den nya skivan består av vassa riff, trummor i rasande tempo signerat Lars Ulrich, och även mängder av gitarrsolon (som lyste med sin frånvaro på ”St. Anger”). I viss mån kan musiken kännas repetitiv, då låtuppbyggnaden sällan skiljer sig märkbart, därmed höjer sig skivan nästan aldrig över snäppet ”medelmåttigt”.

Man kan inte låta bli att fascineras över ett band som vågar gå emot sin kärna av fans i den grad Metallica gör. Att hela tiden röra sig bort ifrån den punkt som varit säkrast, den där bandets storhet ligger, med skivor som ”Master of Puppets”, ”Ride the Lightning” och ”Metallica”. Att vara det band som starkt motsätter sig piratkopieringsindustrin, och i den vevan programmet Napster, därmed också väldigt många inbitna fans. Detta i motsats till andra artister som snarare uppmanat nedladdning och kopiering bara för att sprida musiken vidare i större grad. Eller som med mästerverket ”S & M” där bandet visade ytterligare en sida, då Metallica turnerade och spelade in en dubbelskiva tillsammans med en enorm symfoniorkester.

Den nya skivan är inte thrash-metal, den genre som bandet ursprungligen debuterade i, men övergången till en mer lättillgänglig metal gjordes redan i och med skivan ”Load” 1996. Och till dem som anser att Metallica svikit sina fans och sig själva en sista gång, ni borde antingen se den fascinerande utveckling som bandet faktiskt vågat sig på att göra, eller nöja er med de tidigt utgivna skivorna. Det finns ingen poäng att älta faktumet att det inte är samma Metallica som en gång dominerade thrash-scenen med sina headbangande långhåriga skallar.

Missa inte att Metallica kommer till Sverige för att utföra två spelningar i mars nästa år, även om biljetterna tog slut på skrattretande kort tid och nu endast går att införskaffa till rånarpriser.

Av Jesper Hassell 22 okt 2008 15:19