Briljanta Birgit Bidder

Det börjar något koleriskt, basisten vill absolut inte bli sminkad, ingen vill ha pins på sig på scenen trots att de tydligen lovat, backupsångerskan har låst in sig på toaletten och Birgit står och trampar som en liten frustrerad ponny. Det ser riktigt mörkt ut, med enda undantag för sångerskans brinnande ögon bakom kajalen men i samma stund som bandet går upp på scenen händer något.

När rökmaskinen går igång lättar det mörka molnet och stiger mot taket till tonerna av “The Life Home”. Ögonen dras mot scenen och man ser, gitarristen, keyboardisten, backupvokalisten men Birgit har visst gått och gömt sig bakom pianot. Hennes kropp syns inte överhuvudtaget från min plats cirka 5 meter vänster om scenen men hennes röst är tydlig, hes och vacker.

”The Life Home” slutar och övergår i betydligt lugnare ”Motel Sun”, publiken står blickstilla, jag kan med största säkerhet säga att publiken är så pass trollbunden av denna mikroorganism med den stora rösten att de inte ens vågar andas. När “Coming Down” börjar spelas vaknar de dock till liv.

Birgit lyser uppe på scnen och det är inte bara ljusteknikerns förtjänst. Hennes ögon brinner och rösten leker likt vilda trädandar, susande genom hela rummet. Smeker oss på kinden och rufsar oss i håret. Utan att be om ursäkt och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men det är som om något inom mig tar fart och rusar iväg. Folk smyger åt sig kyssar vid nackars hud och råkar som av ren tillfällighet snudda vid varandras händer.

När de sista tonerna klingar ut vill publiken aldrig sluta applådera. Ett jubel sveper genom rummet. Birgit skrattar och säger ”Varför började ni inte med det här tidigare?!”

Efter detta är det som om hela hon fattar eld, säkert styrkt av vår beundran och när bastonerna till ”Let Love Down” träffar luften tappar hon kontrollen totalt, hennes band ler och publiken bara jublar. Man får osökt känslan av att befinna sig mitt i en film som man aldrig vill ska ta slut, jag känner hur jag bli alldeles matt inuti.

Paradnumret ”The Sad End” är ett enda stort publikfrieri och tjejen som står bredvid mig börjar att gråta. När bandet gör ett försök att gå av scenen sätter publiken abrupt stopp för alla sådana idéer och tur är väl det, för när de återvänder för extranumret “I'm Sorry It Took So Long” är det som om mitt hjärta slutar slå för några sekunder, rummet är helt tyst, ingen rör sig, inget annat existerar förutom musiken, jag kan inte sluta le och blodet susar i ögonen. Jag får känslan av att jag precis bevittnat ett naturfenomen, och det är väl lite det hon är, Birgit Bidder; A force of Nature. Jag minns plötsligt hur mycket indietjej jag egenligen är och jag kan inte annat än tacka henne för påminnelsen.

Recension Av Leiyah Lindén 18 maj 2009 18:18