Where The Action Is, dag 2

Bönerna om sol har inte blivit hörda och på lördagen fortsätter regnet att ösa ner. Väldigt få har kommit för att lyssna på Hassle och Markus Krunegård som inleder festivalens andra och sista dag. Krunegård gör sitt bästa för att få igång publiken och de som ändå kommit får riktig underhållning. När några ur publiken som för stunden verkar titta bort blir tillfrågade vad de vill, verkar det vara just det som alla har väntat på, Markus Krunegårds Jag är en vampyr spelas och temperaturen höjs ett snäpp på scenen och hos publiken.

Joshua Radin gör allt för att publiken ska trivas och publiken gör detsamma för honom. Till en början är publiken ganska liten, men reagerar med positiva tjut eller applåder på det mesta Radin gör och säger. Radin lyckas faktiskt med konststycket att skapa en intim känsla på en utomhusfestival och han verkar genuint glad över att få spela på vad som, enligt honom, är hans första festival och utomhuskonsert.

The Magic Numbers gör en bra konsert och avslutar med en riktigt dansvänlig countrylåt som lyckas dränka ljudet från Tiger Lous första låt. Tiger Lou kan tacka sin basist för underhållningsvärdet av att titta på dem. Han röjer verkligen loss på scenen. Tillsammans med Rasmus Kellermans röst blir det stundtals riktigt bra.

Moneybrother är uppenbarligen van vid att uppträda live och sköter sig väldigt professionellt. Har dagens mest underhållande mellansnack som bland annat inkluderar en dialog med publiken och gud om vädret. It's Been Hurting All the Way With You, Joanna är mycket bra.

Duffy som tar över på stora scenen efter Moneybrother har tagit med sig storbandet. Inkluderat henne är det nio som står på scen. Det ger ett mäktigt och pompöst, i ordets positiva bemärkelse, intryck. Ett stort band passar henne och hennes röst, som tyvärr dränks något av musiken inledningsvis, men det blir bättre för varje låt.

Om Moneybrother hade det bästa mellansnacket hade Fever Ray den coolaste scenshowen. Bordslampor, laser och rök samt en tung bas som kändes i hela kroppen förlät nästan den halvtimme långa förseningen som också tvingade Nick Cave & The Bad Seeds att starta senare. Avslutningen blev alltså senare än det var tänkt, men så fort Nick Cave kom upp på scenen med sitt band var frågan om tid, fotvärk, fukt och kyla som bortblåst.

Avslutningsvis. Under festivalens två dagar upptäckte jag hur sceniskt vackert, men fysiskt obehagligt ett ihållande regn kan vara under konserter. Konserter är dessutom, nästan, alltid visuellt snyggare när det är mörkt, så när ska en festival anordnas där banden börjar spela när solen går ner och sista akten avslutas i soluppgången?

Festivalens besökare ökade förmodligen inte med 50 % sista dagen. Sol blev det inte heller. Men, ”Svensk sommar när den är som bäst”? Visst fan blev det så till slut.