Fler bilder

Jazzfestivalen, dag I – del I

Kungsträdgårdens tunnelbanestation är avstängd över sommaren, så promenaden till Skeppsholmen går från T-Centralen ner mot Kungsträdgården, som redan vid tvåtiden är fylld av solälskande stockholmare och turister. Vidare förbi Grand och över Skeppsholmsbron. Skeppsholmen, en av de vackraste platserna för en festival mitt i stan. I år har arrangörerna också tur med vädret, vilket måste nämnas när festivalen är i Sverige och i juli, normalt en av de regnigaste månaderna på året.

Onsdagen inleddes med en New Orleansdag. Ett perfekt tillfälle att se skickliga etablerade musiker och upptäcka nya jazzförmågor eller band som tidigare varit okända för en. Första bandet ut, efter Spökjazz för barn med Amanda Sedgwick, var Hazmat Modine från USA. Hazmat Modine släppte sitt debutalbum 2007 och är således förhållandevis nya på jazzscenen. Det hindrar inte deras musik från att kännas oerhört klassisk, men med ett eget grepp. Bland annat bidrar sångaren till bandets särskiljande genom att med diverse skrikande ljud ibland göra sin röst till bandets åttonde instrument.

Efter Hazmat Modine slutat spela på Nya Scenen följer jag publiken över till Stora Scenen där Dr John just inlett sin första låt, ensam vid en flygel. Hans band, Lower 9-11 Band, fick tyvärr ställa in på grund av sjukdom. Men Dr John på blueshumör med låtar som Down By The River Side och My People Need A Second Line ger publiken rikligt med underhållning i alla fall. Under hela konserten kan jag dock inte låta bli att tänka att trots fin röst och skickligt pianospel så infinner sig ändå inte riktigt den rätta känslan. Dr John är väldigt bra och Skeppsholmen är en vacker scen, men på något sätt känns det som att upplägget hade passat bättre på en liten, mörk och instängd bar. Låtarna kräver en intim känsla som Stora Scenen inte kan leverera, eller som Dr John inte fullt ut kan leverera från Stora Scenen.

Krönika Av

Niklas Blomqvist 16 jul 2009 02:16