Jazzfestivalen, dag II – del I

 Publiken är väldigt avslappnad och har inga problem med att digga musiken på håll, vare sig det är i skuggan i gräset en bit bort från scenerna eller vid ett bord med en bit mat och en öl framför sig. Ett fenomen som går hand i hand med de förhållandevis dyra biljetterna, den något högre medelåldern och den typ av musik som erbjuds. På lördag när utbudet blir lite bredare och artister som Timbuktu, som lockar en yngre publik, kommer att uppträda kommer det förmodligen bli mer drag på konserterna.

Idag på torsdagen spelade festivalens enda storband, Roy Hargrove Big band, med Roy Hargrove i den dubbla rollen som orkesterledare samt spelande trumpet. Trots storleken på bandet har alla i det en tydlig del. De är samspelta och låter bra tillsammans, men varje instrument bildar också en urskiljbar enhet. Roy Hargrove själv tar en tydlig plats och ljuden han stöter ut med sin trumpet bryter av mot och blir en självklar del av den övriga musiken.

Det verkar också som att varje del av storbandet får utföra ett solo för publiken. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att alla gör detta, men de allra flesta gör det riktigt bra. Efter ungefär halva konserten kommer den italienska sångerskan Roberta Gambarini in på scen. Hon har en klassisk jazzröst och bandet känns nu komplett. Roberta sjunger och Roy svarar med trumpeten. Känslan av att jag borde befinna mig uppklädd, på ett dansgolv, i en stor sal med enorma kristallkronor i taket infinner sig.

Konserten blir bara bättre och bättre. Roy utför båda sina jobb med skicklighet och elegans och frågan är om man inte skulle kunna ägna resten av dagen till att sitta och njuta av musiken han och bandet producerar. Roberta Gambarini lämnar scenen efter några låtar och musiken fortsätter. Roy sjunger själv mot konsertens slut och det går inte att låta bli att imponeras av denna endast trettionioåriga man som har många, många år kvar av sitt artistliv och redan visar upp en sådan skicklighet. Om han tänker fortsätta lika länge som exempelvis kollegan Sonny Rollins har han minst trettio år kvar på sig att finslipa både sin förmåga och karriär på.

Krönika av Niklas Blomqvist 16 jul 2009 23:57