Med den ständigt sysselsatta Josh Homme (frontman i Queens of the Stoneage) som medproducent, gitarrist och backande sång, lär Arctic Monkeys senaste skiva väcka förundran, uppskattning och troligtvis ilska hos sin mest fanatiska beundrarskara.
Mycket har förändrats i bandets sound sedan debutalbumet "Whatever People Say I Am, That's What I'm Not", den dansanta, käcka britt-attityden har successivt bytt skepnad åt en mörkare karaktär. Megahitsen ”Dancing Shoes” och ”I Bet You Look Good on the Dancefloor” som snurrade sig kokheta på vinylspelare i klubbvärlden och banade berömmelse för bandet, känns som ett minne blott.
Sångaren Alex Turner är tillbaka efter föregående års eskapader med bandet "The Last Shadow Puppets", där han redan då visade intresse för att vilja gå nya vägar inom musiken. ”Humbug” låter väldigt mycket Homme och bortser man ifrån Turners sång i till exempel ”Potion Approaching” så hade denna låt likväl passat in på ”Lullabies to Paralyze”-albumet. ”Pretty Visitors” väcker helt klart störst intresse, med sitt smygande, bitvis gäckande, hypnotiserande gung.
Delar av skivan är inspelad på Rancho De La Luna vid Joshua Tree i Kalifornien, en välkänd oas för syratrippar och dimensionsutforskande. Bandet har även på sin blogg nämnt Jimi Hendrix och Cream som stora influenser under låtskrivandet. På den japanska utgåvan av albumet ingår dessutom en cover på Nick Caves ”Red Right Hand”, vilket talar för sig själv.
Det är en intressant och fräsch väg som britterna valt att gå, moget och modigt, dock dumdristigt ifrån en rent kommersiell ståndpunkt. Kärnan hos deras fans kan komma att bytas ut helt och hållet. Livespelningar har möjlighet att förändras nämnvärt, och tilltala en ny målgrupp.
Frågan är ifall bandet väljer att stanna och utvecklas vidare inom denna snäva genre, går djupare in i ökenrocken, eller tillbaka till sitt gladare originalsound.
Runt årsskiftet turnerar Arctic Monkeys runt i Europa och med lite tur besvärar de sig med ett besök i Sverige.
Recension av
Jesper Hassell 05 sep 2009 15:19