Idolkrönika: En banbrytande duell

Det var i den mest osannolika duellen hittills det slog mig. Vi bevittnar något stort här. Jag hade inte hämtat mig från hånskratten att Eddie Razaz faktiskt stod i duell innan känslan kom över mig. Idol är långt ifrån så förutsägbart som vissa vill mena

Jag är elak och trångsynt ibland, jag vet det. Jag har svårt att falla för de där idolerna andra säger är "såååå" bra. Särskilt inte när de i mina ögon bara är helt okej. Jag gjorde faktiskt en liten segergest när Eddie gick upp i duell. Väldigt osnyggt gjort av mig, speciellt med tanke på att det var rent av orättvist. Jag som normalt tycker jakten på bra tv är överskattad satt nu och gottade mig åt att få se bra rubriker och många arga kommentarer. Då insåg jag hur förutfattad jag egentligen är.

Längst fram vid scenkanten sitter de - tonårstjejerna. De där som inte riktigt kan styra sina känslor, som skriker, gråter och förhoppningsfullt sträcker ut sina händer för att kanske få känna på sin idol. De jag tyckt utgör själva sinnesbilden av Idols viktigaste publik.

Jag hann tänka att få artister måste haft äran att sjunga för människor helt upptagna i sina telefoner. Hur absurt kan det inte vara att försöka få fram en känsla när publiken sitter och gråter och knappar in sms? Idol i ett nötskal, tänkte jag, tårögda tjejer som ringer upp alla slantar de har. Så slog det mig. Om detta är vad Idol handlar om, skulle vi inte uppleva denna duell.

För trots dessa tjejers engagemang räcker de inte till. Flickfavoriterna har det tufft i år. Två av dem stod nu i duell. När man ser tjejerna på första parkett har man svårt att tro att Mariettes, Calles eller Rezas fans gör likadant. Ändå hänger de inte löst. Det måste betyda att Idol väcker ett bredare engagemang än alla kritiker vill erkänna.

Det är trots allt ett väldigt gott och hälsosamt tecken att Nicklas åkte ut - och inte en tjej som brukligt. Sen var det synd att det skedde just när Nicklas faktiskt visade mod i både låtval och framförande. Det hela visar idolpublikens nyckfullhet som utgör både Idols styrka som svaghet. Man måste prestera varje vecka för att vara säker, men du får inte utvecklas bort från bilden dina fans har av dig.

Jag hoppas att fans som faktiskt blir berörda av Idols framträdanden fortsätter vara sinnesbilden av Idol. Men jag måste erkänna, att gråtande tonårsflickor inte längre utgör hela den bilden. Det är skönt att veta.

Av: Eva Linde