Fler bilder

Recension: "Det bästa från Idol 2009"

Den 18:e november släpptes årets Idolsamling. En skiva som kallar sig för "Det bästa från Idol 2009" och även om man innerligt hoppas att Idol ska fortsätta att bli bättre för varje fredag och tycker att det är märkligt vissa artister inte lyckats överträffa sina auditions när det gäller låtval, så är det en skiva som absolut visar upp idolerna från den bästa sidan.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig hållt i en samlingsplatta från Idol, inte varit i närheten eller ens funderat på att göra det. Jag har inte sett poängen med att lyssna på måttliga covers som radats upp på varandra för att marknadsföra en turné eller pumpa ut så mycket som möjligt av ett hypat program i samband med julhandeln. Nej, det har helt enkelt inte känts lockande. Förrän nu.

Inte som tidigare säsonger

Det måste sägas vara ett briljant val av de gamla juryrävarna Breitholtz och Swartling att producera en unplugged-skiva med idolerna - även om det gör sig sämre runt om på scenerna i landets köpcentrum. För nu märks det på riktigt att årets säsong inte varit som tidigare säsonger. Årets idoler är kanske inte lika kommersiella som tidigare års, men så mycket bättre de låter - och så mycket intressantare de är att lyssna på. Rösterna ligger slimmade mot ditt öra och det känns som de står i ditt vardagsrum. Det är så här du vill uppleva dem och det är så här du vill minnas dem.

Varje Idol får sin tid och sitt uttryck generöst presenterat. De kan få mala på i fem minuter om de så vill. Tillsammans bildar de ett samlingsalbum med högt och lågt, gammalt som nytt, fint och fulsnyggt - allt för att övertyga oss om att det här ÄR idols bästa säsong som visar upp sig.

Men det är ändå något som stör i den goda röran av säsongens alla stilar. De binds samman av ett märkligt frikyrkoarrangemang med pushande körer, knäppande gitarrer och lite munspel. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är dåligt eller om det faktiskt bara ger skivan ett sammanhållet och lite charmigt sound som ändå lämnar en viss smak av sympati och värme efter sig.

Stabilt och proffsigt

Men låt oss börja från början. Erik Grönwall inleder med sin auditionlåt "18 and Life" och det känns bra. Det är stabilt och proffsigt och lämnar lagom aptit för resten av skivan. För även om hans röst är stor tar han inte mycket plats, unge herr Grönwall. Man kommer honom aldrig nära och det lätt att gå vidare till nästa fagre man.

Eddie Razaz håller en helt annan stil. Här är det skönlir som gäller och han tar sig an "Man In The Mirror" med värme och mjuka linjer. Det är klart att det knappast skriker 2009 om detta och inte sjunger han bättre än vilken krogartist som helst, men det är så här vi minns honom och det är ändå så här jag tror många vill höra honom.

Michael Jackson har fått med hela tre spår på samlingsskivan, nästa kommer innan den första knappt tonat ut. Rabih Jaber sjöng sig in i folks hjärtan med "You Are Not Alone" och knep den allra första listplaceringen. Han bjuder här på skivans första leende - för en mer personlig röst får man leta efter. Att man dessutom fått honom att skippa röstskruvarna i slutet av alla meningar är ett stort plus. Men en över fem minuter lång Rabih-hymning är lite för mycket även för en nostalgiker.

Unplugged-skivans Gud

Då kommer Karoline Brånsgård och rycker upp en med rötterna med "This Is A Mans World". Tjejen kan sjunga men arrangemanget stöttar inte hennes attityd utan dränker henne snarare, vilket är synd.

Tove Östman Styrke är vågad, den lilla tjejen. Hon gör "Hot'n'Cold" väldigt arrogant och charmigt. Det är enkla trevande verser och snabba refränger - allt med en gitarr som grund. Jag vet inte om jag ska skratta med eller åt det hon gjort. Det låter kanske inte bra, med det är häftigt. Även om den lilla körmänniskan som lånar ut sitt "you" stör mig något ofantligt i refrängerna.

Så kommer unplugged-skivans gud, han heter Calle Kristiansson och han sjunger sin egen singaturmelodi "Walking in Mephis". Man har liksom längtat efter att höra den och det låter riktigt bra. Ja, det tills körerna kommer in på slutet, då kommer skämskudden fram - men man förlåter honom varje gång.

Härliga dialektala diftonger

Reza Ningtyas Lindh har en gudabenådad röst och i "Son Of A Preacher Man" bevisar hon det flera gånger om. Hennes röst är rivigare och souligare än någonsin och även om gospeln ligger tung så känns det aldrig obekvämt - bara väldigt övertygande och tacksamt kort.

Tredje Michael Jackson låten är "Human Nature" som blev Camilla Håkanssons sista låt. Det här engagerar inte överhuvudtaget även om Camilla sjunger otroligt säkert och kryddar den lilla biten med härliga dialektala diftonger. Samtidigt kan man inte låta bli att tycka om den då den faktiskt lyser Camilla.

Skivans stora besvikelse är personligen Mariette Hansson som fullständigt knockade mig med "Dear Mister President" under kvalveckan. Men man saknar hennes viftande armar och energifulla uttryck på skiva. Det låter alldeles för snällt och attitydslöst även om jag älskar hennes röst.

Skivans finaste spår

Skivans stora överraskning och finaste spår står istället Erika Selin för. Jag blev skeptisk när jag såg att hon skulle göra "About You Now", men hon gjorde precis det jag var rädd för att hon skulle göra under fredagsfinalen och drar ner låten i ett smekande tempo. Live skulle det bli trist men på skiva låter det fantastiskt. Må det vara pretentiöst och okaxigt men det är såpass övertygande att en släpande poplåt i lättsamt arrangemang på 5:19 håller en fångad varje sekund.

Siste man ut är Nicklas Hocker och han har ingen lätt uppgift att göra en grungedoftande låt i en plinkande produktion, men han gör sitt allra yttersta och han lyckas förvånansvärt bra med "Black Hole Sun". Det är inte konstigt att han avgudar sig själv även om han har mycket kvar att bevisa.

Skivan avslutas med en julåt. Den är bara charmig, något annat värde har den inte, mer än att det är roligt att identifiera de olika idolernas röster. Utan den hade man kanske glömt att det här bara är ett kommersiellt trick och gratulerat till ett seriöst försök, men nu lämnar man ändå låtarna med en suck och ett litet leende på läpparna. Säsongen 2009 är värd att minnas men det känns ändå rätt att den avrundas med en platityd iform av en avdammad allsångsversion av Bon Jovis "I Wish Everyday Could Be Like Christmas". För det handlar ändå om Idol och då måste påklistrade känslor få sin plats.

Betyg: 3/5

Släppt på Sony Music Entertainment (2009)

Av: Eva Linde