John Fogerty – ett porträtt – Del 1

Bandet var förstås Creedence Clearwater Revival och den gudabenådade sångaren och låtskrivaren hette John Fogerty. McCartney var ingalunda den ende som misstagit sig vad beträffade Fogertys etniska ursprung. Det fanns många före honom som trodde att Creedence var en svart grupp eller soloartist, precis som många på 50-talet var övertygade om att den där Elvis var svart efter att That´s allright mama börjat sitt segertåg på listorna.

John Fogerty föddes den 28 maj 1945 i Berkeley, Kalifornien som det yngste av fem bröder. Tillsammans med skolkamraterna Stu Cook (bas) och Doug Clifford (trummor) bildade han i tonåren ett band som brukade spela på skolfester och liknande under namnet The Blue Velvets. Repertoaren bestod mest av coverlåtar av instrumentala artister som Duane Eddy och The Ventures. När brodern Tom gick med i bandet som sångare bytte de namn till Tommy Fogerty and The Blue Velvets.

1963 fick John arbete som lagerarbetare på Fantasy Records som ägdes av de två bröderna Weiss vilka fick upp ögonen för den unge talangen och lät bandet provspela. I popvågen som följde i Beatles kölvatten föreslog ägarna att de skulle spela en mer brittiskinspirerad pop och ändrade namnet till The Golliwogs som killarna avskydde men accepterade eftersom de fått möjlighet till skivkontrakt.

Man släppte bland annat singlarna Don´t tell me no lies, Where You been och Brown eyed girl, varav den sistnämnda sålde i 10 000 exemplar. Alla låtar var inspirerade av grupper som Stones och Kinks. Man kan ana det sound som sen skulle bli deras kännetecken men låtmaterialet var ofta av rätt medioker kvalitet. Ett lysande undantag är dock låten Tell me som ledigt skulle platsat på en Creedenceplatta. 1967 köptes skivbolaget upp av Saul Zaentz som anade en stor potential i gruppen.

1968 bytte de namn till Creedence Clearwater Revival genom att kombinera namnet på en kompis som hette Credence Newball, ölreklamen Clearwater och Revival för att de ville manifestera en återkomst till något stort. Och stort skulle det bli. Tom fick nu stå åt sidan som sångare i bandet eftersom det var uppenbart för alla att yngre brodern John hade en fenomenalt bra sångröst.

Debutplattan innehöll både egna låtar och covers som I put a spell on you och Suzy Q. Den förra gjorde ett kort besök på listorna medan den senare nådde 11:e plats. Min personliga favorit är Ninety nine and a half, där Fogerty sjunger med det där stentuffa rivet som sen skulle bli så kännetecknande för honom. Fogertys röst var så stark att den lät överdubbad även utan sångpålägg. Trots sval kritik sålde skivan bra och idag räknas den som en av de mest lovande debuterna i rockens historia.

1969 släppte de sitt andra album, Bayou Country och nu hade Fogerty fått fritt spelrum och bandet hittat sitt distinkta sound. Plattan inleds med magnifika Born on the Bayou följd av Bootleg och den ödesmättade Graveyard train, hela 8:37 minuter lång. Därefter gör de plattans enda cover, en suverän version av Little Richards hit Good Golly Miss Molly följd av tuffa Penthouse pauper och underbara Proud Mary innan den avslutas med härliga långköraren Keep on Chooglin. Fogerty berättade senare att redan när han skrivit Proud Mary så visste han att den var en hit och än idag är det hans mest kända låt, inspelad av och förknippad även med Tina Turner. Skivan nådde plats 7 på USA-listan och genombrottet var ett faktum.


Den kortklippte, lätt knubbige killen i glasögon och yngst i barnaskaran hade nu blivit en långhårig, snygg rockstjärna i arbetarskjorta och skinnbrallor som snart skulle slå knock på rockvärlden med sin otroliga röst och osvikliga förmåga att producera rockklassiker på löpande band. I en tid när den experimentella psykedeliska rocken firade triumfer satsade Fogerty och de andra på jordnära, raka rocklåtar som träffade lyssnaren rätt i mellangärdet. John var nu den naturlige ledaren i bandet och det var han som skrev, sjöng och producerade alltihopa. Ofta satt han kvar själv i studion för att mixa låtarna som han vill ha dem efter att de andra gått hem.

I augusti samma år släppte de Green River. En rockskribent skrev: "Fogerty spelar inte på strängarna, han spelar direkt på skelettet". Precis som på förra albumet fanns det inte ett enda svagt spår. Commotion fångar genast lyssnarens uppmärksamhet precis som skräckisen Tombstone Shadow. Finfina Wrote a song for everyone följs av oemotståndliga klassikern Bad moon rising och underbara Lodi. I Creedence musik finns influenser från både blues, country och 50-talsrock och Fogerty lyckades mixa ihop allt till ett helt unikt sound vilket ibland kommit att kallas för svamprock.

Bandet turnerade flitigt och Creedence blev inbjudna att uppträda på Woodstockfestivalen. Dessvärre skulle de gå på efter Grateful Dead, USA:s kanske pouläraste band just då och ökända för att stämma instrumenten 45 minuter på scen. Så också denna gång och innan de var färdiga hade klockan hunnit bli tre på natten. "Vid det laget hade de flesta i publiken somnat" berättade Fogerty senare och återgav en rolig anekdot: "Mitt i det sovande folkhavet var det en kille som höjde sin tändare i mörkret därute och skrek: 'Oroa dig inte John; vi kan höra dig!'”

Efter Woodstock klev de in i studion för att spela in sitt fjärde album och det tredje under samma år, Willie and the Poorboys. Down on the corner var genast en given hit och nådde en fin tredjeplats på topplistan, It Came out of the sky var en svinbra science fiction-rockare, omöjlig att värja sig emot och Fortunate son var en ursinnig uppgörelse med Nixonadministrationen, Vietnamkriget och hyckleriet i att rikemanssönerna slapp bli inkallade. En låt så uppkäftig att den skulle kunna lett till åtal för oamerikansk verksamhet bara tio år tidigare. Bandet kryddade plattan med två briljanta covers på Beach Boys Cottonfields och den traditionella klassikern Midnight Special.

1970 påbörjades så inspelningen av Cosmo´s Factory och nu skulle Fogerty en gång för alla visa vilka som var bäst. Redan i öppningen Ramble Tamble går bandet på knock och efter att ha invaggats i säkerhet av Bo Diddleys Before you accuse me på andra spåret träffas lyssnaren med full kraft av den sanslöst häftiga Travelin band, en låt som måste gjort de flesta artister i rockbranschen gröna av avund. Som om inte det vore nog får de oss sen att gunga småleende i oemotståndligt charmiga Looking out my back door innan de släpar oss med till det moderna samhällets vansinne i nästan ofattbart suggestiva Run trough the jungle.


När man så tror man hört det bästa från plattan överraskas man av fantastiska superhiten Up around the bend följd av magiska antikrigslåten Who´ll stop the rain. Efter en stencool version av Marvins Gays superba I heard it trough the grapewine avslutas plattan med briljanta Long as I can see the light.

Cosmo´s Factory blev förstås en monsterhit. Albumet blev etta i både USA och England och Melody Maker utnämnde Creedence till världens bästa rockband. I december samma år släppte man albumet Pendulum och här prövade Fogerty lite nya influenser. De använde klaviatur, blåsinstrument och la även in en experimentell låt som Rude awakening No 2. Icke desto mindre innehöll plattan flera hits av klassiskt CCR-snitt. Have you ever seen the rain, en av bandets bästa låtar någonsin, blev en hit, liksom Hey tonight och Molina. Själv är jag mycket förtjust i den sällan spelade Pagan Baby, lyssna bara på det fränt ettriga gitarrspelet.


Inom loppet av drygt tre år hade man släppt sex bästsäljande album och åtta miljonsäljande singlar, och allt detta huvudsakligen skapat av en kille i tjugoårsåldern, en nästan obegriplig bedrift av en så ung person och aldrig skådad varken förr eller senare i rockhistorien. Nu började dock slitningar uppstå då de andra tyckte att John fått en alltför dominerande roll i bandet. Brodern Tom hoppade av för att satsa på en solokarriär och Stu Cook och Doug Clifford insisterade på att få bidra med egna låtar på plattorna.

Fogerty accepterade och gruppen började spela in vad som skulle bli deras sista album, Mardi Gras. Skivan inleds med en countrylåt av typiskt Fogertysnitt följd av några minst sagt mediokra spår av Cook och Clifford. Bästa spåret är tveklöst Fogertys Someday never comes, en av hans vackraste och mest vemodiga låtar. Sweet Hitch Hiker släpptes som singel och sålde bra men albumet orkade bara upp på tolfte plats på Billboards lista och sågades längs fotknölarna av en enig press. Fogerty berättade senare att det kändes som att se flaggan släpas runt i smutsen.

Bandet splittrades och Fogerty släppte två singlar som soloartist. You don´t owe me var en svängig sak i samma anda som Bad moon rising och Comin´down the road var en svinbra rocklåt som lätt hävdat sig på en CCR-platta. Succén uteblev dock och John klev in i studion för att spela in enmansprojektet The Blue Ridge Rangers, en samling countryfavoriter skrivna av artister Fogerty beundrade. Soundet och ljudkvalitén är klockrent och med det musikaliska underbarnets självklarhet spelar Fogerty samtliga instrument själv, gitarr, bas, trummor, piano, fiol med mera. En briljant uppvisning i professionalitet och spelglädje. Men i kulisserna väntade en mångårig mardröm på att ta sin början.

Krönika av Michael Delavante 18 dec 2009 11:18