http://www.stockholmjazz.com/artister/roy-ayers-us

Jazzfestivalen del II

Jazzfestivalen kan knappast skryta om att ha tur med vädret, men artisterna är heta trots sommarkvällens kyla. Roy Ayers och hans band är lysande. De får tiden att försvinna i hetsiga solon och erfaret jammande. Mellansnacket är proffsigt och underhållande.

Raeford Gaskins, saxofonisten, är galet bra. Han stöter ut ljud efter ljud på sin saxofon, i ett makalös och långt solo, som om varje ton skulle kunna vara den sista. Det är hypnotiserande och jag försöker att bara stå still och ta in alla ljudupplevelser. Det går inte. Kroppen måste röra sig till musiken. Oemotståndligt. Ray Ayers har lyckats med att skapa ett komplett band. Ett band som bjuder på ytterligare två tankar. Nummer ett: bassolon är helt klart underskattade. Men framförallt nummer två: xylofon/saxofon-duell. Smaka på det. Så bra är det.

Det måste vara svårt att spela efter Roy Ayers, men Jazzanova Live Feat paul Randolph klarar av utmaningen. Jazzanova spelar i grunden jazzig klubbmusik och samarbetet med Paul Randolph har inte förändrat det, men väl gett deras livespelningar en extra krydda. Det är full fart på scen. Bandet hoppar, studsar och dansar samtidigt som de spelar i högt tempo. Det är bra drag och niomannabandet ser verkligen ut att ha kul. I mitten står Paul Randolph och utstrålar en karismatisk coolhet som på något sätt faktiskt lyckas passa in.

Avslutar gör Missy Elliott. Eftersom Stockholms Jazzfestival inte är så mycket en renodlad jazzfestival som en jazz, hip/hop, pop, soul och funkfestival är det kanske inte helt opassande. Och Missy Elliott får helt klart Skeppsholmen att gunga.

Krönika Av

Niklas Blomqvist 14 jun 2010 01:37