http://www.popaganda.se/program/ 

Popaganda - dag I

Navet som spelar först har inte kommit ut med mer musik än för att fylla en halvtimmes spelning. Efter Navet tar First Aid Kit vid med sin melodiska indiepop. Det blir ganska bra fart på musiken, men inte på publiken som verkar vara i chill mode så här tidigt på festivaldagen. De flesta verkar mest vilja sitta på bänkarna eller i gräset och njuta av att solen trots allt skiner ibland.

Samma fenomen under This is head. Avnjöts helst på avstånd där man kunde sitta och prata men samtidigt lyssna lite med ena örat. Deras elektroniska musik och tunga bastrummor fick en åtminstone att gunga en del. This is head måste också få beröm för sina basslingor som nog var den största behållningen med musiken.

Jonathan Johansson (en av sångarna i Darwin-operan ”Tomorrow in a year” av The Knife) var bra, men inte jättespännande. Har hört musiken förut. Detsamma kan jag dock inte säga om mellansnacket. Jonathan Johansson verkar lagom dragen. Mumlar en hel del och pratar inte helt sammanhängande. Trots det arbetar han och bandet tillsammans sig in i konserten och det blir bättre för varje låt. Slutbetyget måste ändå tyvärr bli att det hela var vackert men lite tamt. Förutom mellansnacket då som var väldigt underhållande. Hur full var han? Jag vet inte, men tillräckligt för att kläcka ur sig följande: ”Nya albumet. Det här är en låt som inte kommer att bli en singel. Många kommer att tycka att den är too much.” Vilken låt? Onda Drömmar. Och ja, den var nog lite too much.

När Familjen kommer upp på scen blir det musik som känns i hela kroppen. Jag applåderar deras val att ta in en livetrummis, men är lite mer skeptisk när det gällde deras val av gästsångare. Belle & Sebastian är förmodligen det band, efter Robyn, som drog flest besökare till fredagens Popaganda och när de spelar förstår man varför. Dagens bästa konsert där Those Dancing Days sångare fick göra ett lyckat gästspel.

Det lite hårdare tremannabandet Jamaica fick spela på dagens klart mest otacksamma tid. Precis innan Robyn, vilket innebar att stora delar av publiken försvann mitt under spelningen. Störst förlust för de som försvann, eftersom Jamaica var riktigt bra och gav även välbehövlig variation i spelschemat. Till Robyns konsert verkade alla med biljett ha kommit. Det var den absolut mest fartfyllda konserten. Robyn kom och dansade nästan konstant i över en timme. Hur hon orkade är för mig obegripligt. En utmärkt avslutning på den första av två musikdagar.

Av Niklas Blomqvist 29 aug 2010 01:32