http://www.popaganda.se/program/the-magic-numbers/

Popaganda - dag II

Dag två kommer med något bättre väder och en sista dag fylld av popsnören. Under visiteringen uppkommer en fråga som alltid gör mig förbannad när jag är på festival. Får man inte ta med sig saker in på grund av säkerhetsskäl eller för att säljarna där inne ska tjäna extra pengar? Varför får jag till exempel inte ta med mig en vattenflaska in på området? Samma vattenflaska som jag fick på området dagen innan under ett reklamjippo. Sådant irriterar. Framförallt när mat och dryck är så hutlöst dyrt. Får mig att önska att de flesta tog till lyckade smugglingsmetoder. Något man också kan se spår av här och var. Lyckligtvis finns alltid musiken där för att mildra irritationen.

Hästpojken blir dagens första band för mig. På album har jag karakteriserat Hästpojken under ”bölig pop”, vilket jag i ärlighetens namn har svårt för. Men det är bättre live. Rockigare. Mycket energi. Ändå inget jättespännande, men ganska bra. De som uppskattar hans album mer än jag gör gillade det nog.

Gårdagens kvinnliga konstsim var alldeles för kort. Herrarnas (som utfördes i kostym!) var längre och helt fantastiskt rolig. En del blundrar men mycket humor och självironi. Det här och Jonathan Johansson dagen innan var helt klart festivalens mest underhållande.

När The Sound of Arrows börjar spela verkar det tyvärr vara något för tidigt på dagen för publiken att dansa. Endast ett fåtal som orkar röja längst fram. Vilket är synd, för musiken är alldeles utmärkt att dansa till. Shout Out Louds går det däremot inte att säga nej till. De rockar verkligen loss. Det börjar bra och blir bättre när trummorna under låten Tonight I Have To Leave it får igång publiken och konserten höjs från att dittills varit bra till att bli den bästa konserten på Popaganda i år.

Hurts gjorde inte alltför mycket väsen av sig. Många passade på att äta när de spelade. Men de får ändå priset för festivalens mest välklädda band. De två syskonparen som bildar Magic Numbers gör vad de ska göra. Ger oss vacker och melodisk pop. Inget utöver det ordinära för att vara dem, men det räcker. Avslutet blir tyvärr lite sliskigt när flera av dagens artister bjuds upp och sjunger tillsammans i bästa ”We Are The World”-anda. Bästa låt: She don’t love you like I do, vilket också råkar vara den allra sista låten, vilket också råkar få mig att förlåta den näst sista låten. Hot Chip blir sista bandet. Festivalens crescendo. Alla runtomkring mig dansar eller har hittat någon partner att hångla upp.

Ett bra avslut på en allt som allt lyckad festival.

Niklas Blomqvist 30 aug 2010 00:33