Fotograf: Niklas Blomqvist & Emma Warholm

Popaganda, dag 2

Lördagen fortsätter i samma anda som inledningsdagen. Det är mycket uppåttempo och dansvänliga låtar. Those Dancing Days inleder stora scenen och spelar hårdare än vad vi är vana vid från skivorna. Att trummisen (Cecilia Efraimsson) orkar hela konserten ut känns som ett under. Hur trötta de än må ha blivit (sångaren Linnea Jönsson var märkbart andfådd under mellansnacket) var det värt ansträngningen. Publiken kommer igång direkt och påtagligt många dansar sig helt slut under uppträdandet. Den känsla av blyghet som bandet delvis uppvisade på scen för några år sedan är nu som bortblåst och de verkar ägna sig helt åt att njuta av situationen. Lisa Pyk Wirström (på synt) verkar inte kunna bestämma sig för om hon ska spela eller dansa/rocka loss. Hon gör därför bådadera.

Those Dancing Days fick igång publiken och Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir höll lågan vid liv. Att se och höra det här bandet var en riktigt häftig upplevelse och musikalisk njutning. Tempoväxlingen i låtarna får det att kännas som en intervallträning där publiken hoppar och applåderar i ena stunden för att stå stilla och lyssna i nästa. Jenny Wilson är också den första på festivalen som är rock’n’roll nog att dra över på tiden. Gör man det måste man vara bra och det här var bra.

Säkert! kommer upp på scen och lovar nya låtar, romantiska låtar och politiska låtar. Hennes konsert här på Popaganda är en klar förbättring jämfört med den på Gröna Lund tidigare i sommar. Det är mer upptempo och mellansnack, vilket passar bättre än det fokus på lugna låtar Säkert! hade tidigare. Annika Norlin är dock en sådan artist som det är extra viktigt att ha lyssnat in sig på innan konserten för att kunna ta till sig de vackra texterna i hennes mer lugna låtar.

José González band Junip kommer ut med skivor med ojämna mellanrum, den senaste EP:n i början av detta år. Förklaringen till detta är att José González solokarriär kommit i vägen. Men eftersom en ny EP släppts i år är bandet ute och turnerar och Popaganda är ett självklart stopp (avslut?) på vägen. Bandet har tre medlemmar i originaluppsättningen, men här på scen är de fem. Och det är fem mycket skickliga musiker som tillsammans skapar en massiv, mullrande ljudvägg, där något instrument, eller José González röst ibland bryter igenom. Det är instrumentellt, vackert och drömskt.

Midlake, sjumannabandet där fyra spelar gitarr och alla har skägg och långt hår, ser ut som ett hippiekollektiv. Den något egendomliga uppsättningen ger en speciell ljudbild. Två sångare vars röster klingar vackert tillsammans. Långa låtar och lekfullhet verkar vara temat. Midlake är riktigt bra. Synd bara att de spelar direkt efter Junip. Två lugna spelningar i rad är inte direkt vad man behöver när festivalen börjar närma sig sitt slut. Det blir alldeles för lätt att upptäcka hur trött man egentligen är.

Tung gumpgung. Är det en bra beskrivning av Lykke Lis konsert? Tja, det är tunga trummor och tung bas som känns i kroppen. Scenshowen är mäktig med mycket blinkande ljus och ännu mer rök. Publiken är taggad. Det här är sista akten, sen är sommaren slut, sägs det. Och visst vill man dansa, men under konserten får jag ändå känsla av att festivalens bästa spelningar redan har varit. Det var ju gårdagens Serenades och dagens Those Dancing Days och Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir som ger mig kraften att möta den svenska hösten, inte fredagens eller lördagens avslutningsakter.

Niklas Blomqvist 29 aug 2011 12:18