Konstnärinnan

Harold tittade över axeln på den unga flickan samtidigt som han sneglade på målningen på väggen i galleriet som just nu var fyllt av människor i varierande åldrar. Med några snabba penseldrag hade hon tagit fram en exakt kopia av målningen, och när hon med viss tvekan lade till konstnärens signatur tillsammans med det uråldriga datumet skrattade han till, och med ett flämtande vände hon sig om.

”Förlåt, det var inte meningen att störa dig!” Mannen sköt bak sina glasögon över den något glesnande flinten och räckte fram sin hand efter att ha torkat av den på sin byxa. ”Mitt namn är Harold Wägner och jag kommer från Österstaden.
Han pekade med sin hand mot delen av staden där de utslagna höll till. ”Att jag hamnat där beror på yttre omständigheter så att säga, sådant jag inte kunnat påverka i den riktning jag vill. Nåväl, jag skall inte tråka ut dig med mitt svammel, men…” Harold drog i ena örat med sin hand, en rörelse han alltid gjorde när han blev nervös.

Eliza väntade inte på att han skulle fortsätta utan räckte fram sin smala, vita hand som hade en ring på varje finger och ett tjockt guldarmband. ”Hej! Mitt namn är Eliza Zachter, och det är ingen fara, jag brukar vandra in i min egen värld när jag målar, och jag blev nog mest orolig för att du var en vakt. Det är inte tillåtet att ha målargrejor här inne, och det ses nog inte med så blida ögon att jag kopierar tavlan rätt av.”
Hon skrattade till och log lite generat medan hon torkade av lite färg som hamnat på bänken hon satt på.

Inuti hennes hjärna började gamla drömmar att spinna och ett hopp om förändring började spira.

”Får jag sätta mig ner? Jag vill inte störa…” Han utelämnade orden för att invänta Elizas reaktion.
Hon drog sig åt sidan och gjorde plats åt den något korpulente mannen som inkräktat på hennes skapandeprocess, och med ett något ansträngt leende tittade hon honom i ögonen. ”Målar du själv någonting eller hjälper du bara stackars fattiga konstnärer på deras jakt efter berömmelse?”
Eliza sneglade ner på hans händer som var finlemmade och mycket väl kunde vara en konstnärs känsliga redskap.
Skrattande vred och vände han sina händer framför sig själv medan han med låg röst sade ”Jag önskar att jag kunde, men nej, jag kan inte få ihop min bild och handens rörelse till det jag vill.”

Harold tittade med öppen beundran på bilden hon skapat och tog fram sin glasögonmonokel för att närstudera signaturen. ”Du är mycket, mycket skicklig på det du gör, men det har du väl hört förut? Kan du måla av alla sorters målningar eller har du specialiserat dig på några speciella konstnärers uttrycksform?”

Han hade mycket svårt att sitta stilla för han insåg snabbt värdet av upptäckten han gjort. Flickan var en oupptäckt guldgruva och han skulle krama ur vartenda dugg…

Eliza lyfte handen hon målade med och höll den blodrödsfyllda penseln över målningen och lät färgen droppa över målningen medan hon tittade honom rätt in i ögonen med sina oskuldsfulla blå.

”Vi kanske kan inleda ett samarbete? Jag kan måla det mesta, och mitt fotografiska minne har hjälpt mig när bevakningen av målningarna varit för stor för att göra dem på plats.” Hon log och räckte fram sin hand mot mannen som såg en del av de efterlängtade pengarna flyga sin kos, men snabbt visualiserade nya drömmar.

Eliza såg mannens ögon tindra och förstod att han svalt betet. Snart skulle hon vara rikare än någonsin förut, och att lura den gamle mannen skulle nog inte vara alltför svårt. Hon hade ju gjort det förr…

Krönika Av anitha östlund 07 jan 2010 11:17