Livskvalité?

Den bitande kylan mötte Eva så fort hon öppnade dörren, och suckande såg hon att bilens rutor isat igen på insidan igen. ”Hoppas att dörrarna går att öppna nu bara.” sade hon för sig själv och klev i sin mans alldeles för stora graningestövlar.

Eftersom det fortfarande var lite halvmörkt ute tände Eva den gamla ytterlampan som på grund av sin höga ålder egentligen skulle ha bytts ut för länge sedan. Den blinkade till några gånger innan den bestämde sig för att fortsätta lysa. ”Tack för det!” sade Eva ut i dunklet och svepte om sig en gammal militärjacka som hon fyndat på myrornas. Det vita lammfodret var varmt och gott mot hennes kropp, och Eva knäppte den noga ända upp till hakan innan hon plockade ner mössan som mostern en gång gett henne med orden ”Den har nog hade alla jordens färger, och det passar väl dig som är så färgstark.”

Ute på gården ven vintervindar runt knutarna på deras älskade timmerhus och den korta grusvägen från landsvägen hade yrt igen. För en kort sekund funderade Eva på att strunta i jobbet och krypa ner i goa värmen hos sin man och sina små, men visste att det var en total omöjlighet eftersom hennes inkomst var det som gjorde skillnaden mot att bo på gatan.

Med svidande händer skrapade hon rutorna på bilen och startade upp den med hjälp av böner och slag. ”Snälla rara Gud, bara en dag till så lovar jag att be kvällsbönen två gånger ikväll.” Efter en hård spark på däcket satte hon sig i bilen och vred sakta om nyckeln. ”Snälla!” ropade hon högt och svepte av sig mössan som oavbrutet rasade ner över hennes ögon. Eva kände en rännil av svett under armarna och tänkte för sig själv på sin chef. ”Kommer du för sent nu igen! Du sover väl för länge antar jag. En riktig latmask är vad du är. Nåväl, men kom inte försent fler gånger för då anställer jag någon annan.” Så hade han sagt förra veckan när bilskrället vägrat att starta och Eva varit tvungen att lifta till jobbet.

Plötsligt startade bilen och avgaserna låg tätt efter backen som ett stort grått moln. Den lät som sju svåra år och hela bilen skakade.
Eva skyndade sig in och åt upp brödkanten de fått över från gårdagen tillsammans med lite mjölk som de fått av bonden de hyrde huset av, sedan gick hon snabbt in och kollade till alla barnen innan hon satte sig i bilen och for iväg. ”Attans! Försenad igen!” mumlade hon för sig själv och satte på radion som fungerade halvdant.

Hos Icahandlare Jönsson var det redan full fart och lilla Emelie som pryade där gick omkring och prismärkte varor. Bland grönsakerna stod Bosse och rensade ur allt som var ruttet eller skämt. Det som inte såg alltför hemskt ut lade han i en röd hink som Eva brukade få med sig hem. Kassaledare Mirjam lade lådorna som innehöll alla pengar på sin lilla vagn och körde sedan ut det i butiken till sina anställda.

Allting stannade av när de såg Eva komma in genom dörren, och de väntade på Jönssons utbrott.
”Jag kan inte ha anställda som ignorerar tider och alltid kommer för sent. Det går inte! Förstår du det?” Jönsson var högröd i ansiktet och såg ut som om han skulle spricka. Magen guppade medan mannen tog ord efter ord i sin mun som helst skulle förblivit osagda. Han spottade när han talade och Eva ville bara försvinna. Med tårar i ögonen försökte hon förklara vad som hade hänt och lovade att det inte skulle upprepas. ”Utan min anställning hamnar vi på gatan. Erik kan ju inte jobba, och försäkringskassan vägrar klassa honom som sjuk. Snälla!”

Icahandlare Jönsson tittade på Evas nödtorftigt hopsydda skor och det långa gråsprängda håret som skulle behövt en klippning, medan han inom sig funderade på anledningen till att deras värld kunde vara så illa beskaffad att någon kunde ha det så dåligt som henne. ”Nåväl, du får en chans till.” sade han och gick tillbaka till sitt kontor. Eva log genom tårslöjan och tackade honom.

Av anitha östlund 28 jan 2010 10:26