Besök från andra sidan

Kompisarna hade börjat reta honom, och satte olika öknamn på hans älskade mamma som ju faktiskt bara månade om sin son. Rickard var väl medveten om att pappan hade blivit brutalt nedslagen när han bara varit nyfödd, och hade fått historien om sin räddande ängel berättad flera gånger under uppväxten.

Han suckade och sprang upp till sitt rum för att klicka på datorn för att chatta lite med sina vänner, och snart var han inne i cybervärlden.
Efter bara en liten stund tyckte han sig höra en svag knackning och öppnade dörren, men fann ingen där och satte sig vid datorn igen smått irriterad över avbrottet. Några sekunder senare hördes knackningen igen och han närmast slet upp dörren för att inte hitta någonting. ”Nä nu jäklar! Vad är det som händer?” sade Rickard och drog med handen över sitt hår som nästan nådde ner till axlarna. Han tittade runt, men såg inget konstigt. ”Morsan! Ville du något?” Han hörde mamman stöka nere i köket och gick till trappräcket och tittade ner. ”Morsan! Ville du något?”

Mamma Eva kikade upp mot sin son och såg de bruna ekorrpigga ögonen som sonen ärvt från pappan. Hennes hjärta smärtade när hon tänkte på misshandeln av honom, och lyckan när de förstått att överfallaren inte rört barnet. Hon mindes även känslan av den mjuka lilla kroppen som varit täckt av blodet från sin far, och legat dödstyst under sin filt, iskall men vid liv.
Tårarna letade sig sakta fram trots att hon febrilt försökte låta bli. ”Jag har inte ropat på dig!” sade hon efter en stund, men såg inte längre hans ansikte och förstod att han gått till sitt rum igen.

Plötsligt kände Eva en hand på sin axel, och hon rös när hon såg att ingen var där. ”Är det du Ronny?” sade hon försiktigt och lade kinden mot den osynliga handen. ”Jag saknar dig så.” Hon kände en smekning på sin andra kind och känslan av ett lätt grepp runt sin kropp. Tårarna vällde över och Eva log mot sin osynlige besökare. ”Hjälp mig! Hjälp mig att få honom att förstå.”

Uppe hos Rickard knackade det på dörren igen, och han reste sig för att öppna men blev stoppad av att en text syntes på datorn. ”Hon vill dig bara väl” stod det med svarta tjocka bokstäver. ”Hon älskar dig!” När några sekunder gått och Rickard funderat på om han skulle sätta sig ner, eller springa iväg fortsatte texten ”Jag älskar dig också, och lovar att hjälpa dig. Nu måste jag gå. Vi ses!”

Han satt en lång stund och stirrade på den tomma skärmen innan han med ett språng kastade sig ut ur rummet. Benen och händerna skakade och i hans huvud snurrade orden han sett som en karusell.
När han kom ner i köket stod hans mamma mitt i rummet med ett saligt, fånigt leende. ”Ja?” sade hon dröjande och tog ett steg mot honom. ”Du träffade honom också va?” sade Rickard och lade huvudet på sned. ”Sade han någonting?” Eva skakade på huvudet och bet sig i läppen för att inte börja gråta igen. ”Nej, han smekte min kind.” sade hon och drog med handen över kinden.
Kinderna blossade och hon såg glad ut för första gången på länge tänkte Rickard och skrattade till.

Egentligen hade hon ju fog för sin rädsla, och att vara inne tio när det var skola kanske inte var så farligt. Han tog mammans hand och tittade henne rätt in i ögonen. ”Förlåt, jag lovar att inte bråka om det här mer.” Eva drog in honom i famnen och höll honom hårt, hårt.
När Rickard gick uppför trapporna till sitt rum kände han för några sekunder en hand på sin axel och vände sig om och log. ”Jag älskar dig också.” viskade han tyst.

Av anitha östlund 29 jan 2010 11:33