Nykomlingen

Huttrande drog Chabo den tjocka ytterjackan runt sig och kände att tänderna skallrade. Hans fötter var nerstuckna i ett par alldeles för stora skor och mössan han fått av den snälla tanten med tjocka svarta glasögon och illrött hår hade hamnat på sniskan eftersom storleken inte riktigt stämde med hans huvud. Hans hand höll krampaktigt det lilla trästycket som mödosamt karvats till av en gammelmans händer och kylan trängde sakta in i den lilles fingrar ett efter ett.
Chabo tittade fundersamt på det underliga, stickade påsliknande paret som tanten gett honom och förstod inte alls meningen med dem. Han beslöt sig för att bara lägga ner dem i fickan och drog in händerna i ärmsluten när han började frysa om sina svartbruna händer.
 
Mannen och kvinnan som mött honom vid flygplatsen stod och diskuterade någonting på ett språk som var helt obegripligt för Chabo. I hans öron skorrade orden falskt och han saknade sin mors melodiösa, mjuka språk. Pojken stampade lite med fötterna för att få upp värmen bättre och lyckades tina upp sina stelfrusna tår. Den lille ruskade på sitt huvud för att få de konstfullt gjorda rastaflätorna att falla bakåt mot hans rygg och mössan trillade av och föll ner i det vita som omgav honom på alla sidor. Han tyckte att det var obehagligt och kände sig trängd när det vita även började komma från himlen.

Med vädjande ögon försökte han få kontakt med kvinnan som varit den som gett honom kläderna och med ord som ingen förstod frågade han om hjälp. Kylan från fötterna började sakta att klättra uppåt benen, och det började att sticka och svida i hans näsa. Tårarna kom utan att Chabo ville det och ljudet av snyftningarna nådde till kvinnans öra.

”Vänta lite Gösta, han är ju ledsen.” Amanda lyfte upp den lilla parveln som knappt börjat gå i sin famn och smekte honom över kinden. ”Lilla hjärtat, vad tänker vi egentligen med? Naturligtvis fryser du. I ditt land är det aldrig så här kallt. Dina händer är ju stelfrusna, var gjorde du av vantarna?” Hon letade i den lilla pojkens jackfickor och fick fatt på vantarna som hon stickat av ull för att göra dem extra varma. ”Sådär, det var väl bättre?”
Chabo tittade undrande på sina vantklädda händer, och kände värmen komma. Han log mot kvinnan med sina vita tänder och tittade med de brunsvarta ögonen rätt in i hennes.

”Kom får du se vad man kan göra med snön.” sade plötsligt mannen och tog honom ifrån kvinnan. För en sekund fick Chabo panik, men när mannen släppte ner honom på marken och började trycka ihop det vita till små bollar som han sedan skrattande kastade på kvinnan insåg Chabo att det inte var någon fara. Skrattet började bubbla i magen och fortsatte sedan genom halsen för att komma ut genom munnen med de svartröda läpparna. ”Det här är snö förstår du.” sade mannen och log genom flingorna som kom tätare och tätare. ”Kan du säga snö?” sade han och sade ordet om igen, men sakta den här gången. ”SNÖ.” Chabo började att gråta.

Det rev och slet i Chabos bröst av längtan till värmen därhemma, och hans fötter ville ut i det fria för att springa på stäppen. Händerna saknade mammans trygga hand och han ville att det vita som stack i hans ögon skulle försvinna för att ersättas av den välbekanta jorden och leran.

Mannen vände sig till kvinnan och sade någonting, sedan lyfte de upp den lille. Den slitna lilla lädersäcken som innehöll Chabos få ägodelar kastades ner i en av kassarna där de plockat upp hans nya kläder och sedan bar det av.

Chabo somnade av hummandet som motorn gjorde och vaknade med ett ryck flera timmar senare när bilen stannade. Selen som satt som ett kors över bröstet fick paniken att vakna och Amanda som också slumrat till knäppte snabbt av sig säkerhetsbältet för att hjälpa den lilla nykomlingen som skulle bli deras barn.

Av anitha östlund 01 feb 2010 15:18