Portad

När prästen kom till sin kyrka på morgonen möttes han av en hemsk syn. En mörkhårig yngre man hade spikats fast på den dubbla kyrkoporten med långa silverglänsande spikar, och med skakande händer slog prästen numret till polisen. Mannen levde fortfarande när ambulansen kom dit men var mycket medtagen av blodförlusten. Långa ränder av levrat blod täckte dörren och polismännen som skulle dra ur de långa spikarna hade mycket svårt att ta sig an sin uppgift. ”Det här är inte klokt! Vem gör något sådant här, och varför.” För att slippa tänka så mycket på vad han gjorde pratade polisman Roger Altman i ett. Blod rann längs hans armar och det dröjde inte lång stund innan den vita skjortan var dränkt i blod. ”Jag känner igen honom, men vet inte varifrån. Långt bak i hjärnan finns ett minne som pockar på att få komma fram, men…” Han tryckte ned hammaren i byxlinningen som han använde för att slå ur spikarna och knackade sig själv i huvudet med pekfingret.” Jag vet fasiken inte varför jag minns honom.” Han greppade hovtången som prästen räckte fram och gjorde en grimas av vämjelse när kroppsdelarna lossnade med ett smackande. Männen som stod i en cirkel runt den korsfäste lyfte upp sina händer för att stötta mannen när hans kropp lossnade från dörren. Mannen var fortfarande avsvimmad, men en snabb koll av pulsen bekräftade att han fortfarande levde. När ambulansen lämnat kyrkogården tittade de allvarligt på varandra och sade ”Vem gör något sådant, och varför?”

Allt eftersom dagen gick fann polisen saken allt underligare. Mannen som korsfästs på ett så makabert sätt var homosexuell och hade gått ur kyrkan nyligen. När de försökte få fram fakta om honom talade datorn om att mannen hette Tomas Timmerman och kom ifrån trakten, men hade flyttat till Stockholm för bara några månader sedan. ”Andrea som var psykolog på stationen pratade med de som tagit hand om mannen och frågade hur de mådde. ”Det är lugnt!” sade Roger och drog med handen över tjänstepistolen om och om igen. ”Någon måste ju göra skitgörat och idag var det jag.” Han tog av sig kepsen och studerade den ingående. ”Men jag måste nog kasta skjortan, den blir nog aldrig ren igen. Förresten hur har det gått? Har ni hört någonting?”
Precis i det ögonblicket kom chefen för stationen in och slängde fram ett svartvitt fotografi på skrivbordet. ”Här har ni honom. 33 år, singel vad vi vet, jobbar som journalist på någon blaska i Stockholm.” Han väntade på gensvar och tittade på sina anställda som kastade sig över bilden.
”Tomas Timmerman är en ensamvarg som sällan är hemifrån annat än på arbetets vägnar. Han har en syster som bor kvar här i Marmaverken, och föräldrar som bor på äldrevården i Söderala. Ja, det är vad vi hittat hittills. Några frågor?” Den något korpulente mannen lyfte på polismössan och kliade sig i det närmast obefintliga håret. När ingen svarade vände han på klacken och gick till sitt kontor.

”Han är lite speciell den där gubben.” sade Roger och skrattade lågt. ”Det är raka rör direkt liksom. Det gäller att vara snabb om man vill säga något.” De andra föll in i hans skratt och Andrea sade i förbigående. ”Tänk att ha honom på soffan. Undrar vad som döljer sig bakom fasaden?” Snabba steg tystade henne och deras springpojke Charlie dök upp i dörren. ”Jag har nyheter! De har hittat Tomas dagbok hos systern. Han hade en affär med någon i bygden. Tydligen var det inte riktigt okey mellan dem för systern sade att Tomas ilat iväg igår natt med orden. ”Kärlekstrubbel! Vänta inte uppe på mig. Det blir nog sent.” Det var sista gången de sågs innan händelsen. Roger rufsade om med handen i pojkens hår och tackade för tipset. ”Du blir nog en bra polis en dag. Bra gjort!” Han gav pojken en hopknölad sedel och dunkade honom i ryggen. ”Försök att lista ut vem han träffade. Byn är ju inte så stor, och folk är nyfikna.” Han log mot sina kollegor. ”Om det är okey för er alltså? Charlie är både snabb och smart. Dessutom känner han många i byn.” De andra nickade.

En liten stund senare knackade de på systerns dörr för att förhöra henne, och be om Tomas tillhörigheter. ”Jag vet vem som gjort det!” sade hon och tittade tårögd Andrea djupt i ögonen. ”Ni får aldrig fast honom. Han är alldeles för mäktig här i byn. Dessutom kommer Tomas aldrig att tala om vem det är. Jag känner honom.” Systern drog ihop det långa mörka håret i en slarvig fläta och satte en sliten gummisnodd runtom.

När de lämnade det lilla röda huset som knappt inrymde två rum och kök såg de att Tomas syster gläntade på gardinen. ”Stackare, de har inte haft det lätt. Pappan söp varje helg och mamman stack iväg redan innan de kunde säga mamma. Tomas gick i samma klass som en kompis till mig.” sade Roger och mindes några sekvenser då han sett den blyga killen på skolan. ”Han hade ett undfallande sätt och pratade sällan med någon, och tittade i backen när man möttes i korridoren.” Systern hade Roger inget minne av alls och undrade för sig själv varför. Hon var ju söt och inte ens det rödgråtna ansiktet kunde dölja hennes skönhet.
”Vad heter systern? Det känns lite löjligt att säga Tomas syster hela tiden. En av de äldre polismännen i bilen ställde frågan och började bläddra i akten om fallet. ”Här är det, och herregud stackars Kvinna. Lyssna här! Hon heter Tekla, Elvira. Vem döper sina barn till något sådant? Han tittade sig runt i bilen för att få medhåll, men möttes av skrattlystna blickar. ”Hermansson, jag heter faktiskt Tekla i andranamn” sade Andrea och skrattade. Det är ett gammalt namn som börjat användas igen. Min mormor hette det, och jag tycker det är en stor ära att bära namnet.” Det var trångt i baksätet och plötsligt spred sig en stark odör. ”Vem?” sade Roger som satt i framsätet. ”Förlåt! Jag käkade engelsk frukost i morse.” sade Stig Hermansson som satt inträngd mellan Andrea och Peter Fransson som även han var en gammal ringräv. ”Jag skall trolla snart bort den där doften” sade Roger och tryckte på knappen som gjorde att fönstren åkte ned.

En liten stund senare var de tillbaka på stationen.
När de passerade polischefens rum vinkade han in dem och snart stod allihop i det trånga lilla utrymmet och lyssnade på honom. ”Jag har pratat med Tomas Timmerman på sjukhuset. Han säger att han inte minns något mer än en svart skugga som plötsligt dök upp framför honom, sedan är allting blankt. Nästa grej Tomas kommer ihåg är smärtan då han vaknade.” Alltså får vi fråga runt bland husen om någon sett eller hört något konstigt. För en sak är säker, om någon gör något dylikt lär smärtan få dig att skrika, det måste ha gjort helvetiskt ont!” han vände blicken till Roger och pekade på honom. ”Fick ni fram någonting hos systern? Du brukar vara en jäkel på att lirka med fruntimren.” Roger skrattade till och undrade om det var en komplimang eller om det var ett påhopp. ”Nja…” Han drog lite på orden osäker på vad han skulle säga. ”Tyvärr gav det inte så mycket. Tomas Timmerman gick ut på natten för att möta sin kille, men ingen har sett honom. Det verkar som om byn belagts med munkavle.” Roger tittade på Andrea som nickade nästan omärkligt. ”Andrea och jag undrade om vi kunde få förhöra prästen. Ja hon är ju psykolog och kan läsa folk. Jag tror inte att han är så oskyldig nämligen.” Polischefen tittade uppifrån och ned på sin anställde och funderade en lång stund innan han pratade. ”Hittade du något i kyrkan? Kom igen nu Roger jag vet att du snokar upp det mesta. Vad hittade du?” Roger gick ut till sitt skrivbord där han lyfte upp en plastpåse.
”Äh, du skojar.” sade Andrea och tittade på sin kollega. I den genomskinliga påsen låg en svart använd kondom som innehöll någon vätska. Roger höll triumfierande upp den och slog lätt med pekfingret på sin panna. ”Jag rusade in i kyrkan när vi tagit ned Tomas och hittade den här i lokalen innanför. Den låg instoppad mellan psalmböckerna som stod uppradade i hyllan.” Visst går det ett rykte i byn att prästen är vänd åt fel håll? Eller har jag fel?” Han vände sig till sina kollegor. ”Tomas och prästen? Nej du, nu är du ute och cyklar.” sade polischefen, men hade svårt att ta bort blicken från plastpåsens innehåll. ”Har du kollat DNA?” sade Andrea med spänd röst och puffade till sin mörka kortklippta bob. ”Det är en allvarlig anklagelse. Det vet du va?” 
Hermansson lämnade plötsligt rummet och kläckte bara ur sig en kort ursäkt innan han stängde dörren. ”Vad tog det åt honom?” sade Andrea och drog med sin hand över skjortan som var oklanderligt välstruken och vit som snö.
”Strunt i honom, han behövde väl gå på toaletten.” sade polischefen och tittade i några papper han hade på bordet framför sig. ”Prästen har funnits i byn sedan 10 år tillbaka, och har innan dess jobbat som ungdomsvårdare i Stockholm.” Han tystnade och slog handen för pannan. ”Vad i? Varför har ingen informerat mig om det här?” Roger gick fram och ställde sig bredvid sin chef för att läsa texten högt. ”Karlsloken blev avskedad för att han utnyttjat ungdomarna sexuellt. Men…hur kan han då bli präst?” Andrea kom fram och ställde sig jämte Roger. ”Här står en anteckning i marginalerna att eftersom brottet ansågs vara ringa blev han frikänd efter att ha burit boja några månader, men belades med förbud att jobba med barn. Då studerade han till präst och skickades hit.” Hon tittade på sin chef med stora ögon. ”Då, då kanske han är den skyldige, men hur skall vi få Tomas att berätta?”

När de kom till sjukhuset satt prästen vid Tomas sida med glansiga rödgråtna ögon. ”Vi diskuterar livets skeenden, och Tomas jobbar på att få tillbaka minnet från gårdagskvällen.” De bandagerade händerna lades ned på täcket igen, och han reste sig för att gå. ”Gud vare med dig. Vi syns imorgon igen.” Andrea satte sig på stolen som prästen nyss lämnat. Hon lade sin bleka smala hand över hans bandagerade som delvis var täckt av stelnat blod. ”Tomas, du måste berätta. Han är farlig!” Mannen i sängen tittade ned på täcket och rodnade. Viskande sade han ”Hur kom ni på det?” Andrea lade huvudet på sned och log. ”Snälla du. I en by går ingen säker för skvaller, allraminst en präst. Alla visste om hans dragning till män, men de hade ingen aning om att han var en religiös fanatiker som hade gett sig sjutton på att frälsa dig.” Stora blanka tårar gled nedför Tomas kinder och han suckade djupt. ”Jag älskar honom, men han kunde aldrig sluta med sitt tjatande om att jag var ett förlorat får som behövde tämjas. Igår när han ringde beslöt jag mig för att säga ifrån en gång för alla och berätta att jag lämnade honom.” Tomas axlar skakade och Roger gick fram för att stötta honom när han försökte resa sig upp till sittande. ”Lennart blev som förbytt och började skrika om att jag sålt mig till djävulen och skulle dö i helveteselden. Jag såg aldrig hammaren som han hade bakom sin rygg, och tuppade av när han slog den i min skalle.” Tomas pekade mot sitt bandagerade huvud. ”Faan vad ont det gjorde.” Andrea strök över hans kind med baksidan av sin hand för att mana honom vidare.

När rättegången var över och prästen förts till sin cell vilt skrikande om att Tomas skulle hamna i helvetet vände sig Tomas till Roger och tackade för hjälpen. ”Tack för all hjälp. Jag kommer nog att få tillbringa ett tag i den här.” Han pekade på sin rullstol. ”Men sedan är det full ös igen, och jag har lovat Tekla att inte sticka till Stockholm förrän jag är fullt frisk. Vi har mycket att prata om. Förresten jag tror att hon har ett gott öga till dig. Igår när vi möttes frågade Tekla om du varit här.” Tomas tryckte sin bandagerade hand i Rogers mage.

Redaktionstext Av anitha östlund 25 feb 2010 08:34