En rå verklighet

Vad gör man när något inte finns? Självklart startar man upp det själv, och det är precis det som Anitha Östlund gjort. Skrivarungar hade ett klart koncept som redan cementerat sig i hennes hjärna, och bara väntade på att få inledas. Sagt och gjort. Två veckor senare hade hon för första gången i sitt liv anmält sig till ett webbhotell och började det trassliga, men mycket berikande jobbet att göra en snygg hemsida som dessutom skulle vara användarvänlig.

Det enträgna skrivandet på hennes blogg Novellbloggen var uppmärksammat och hade lett till att hon satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna hon lade in var idel positiva och manade henne vidare. Fantasin lämnade henne aldrig i sticket och de första texterna växte snabbt till över trehundra. Allt fanns på nätet till allmän betraktelse.

Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att hon tillhörde skaran av arbetssökande. Anitha märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av hennes person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att Anitha invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde de som hade det minsta intresse av henne.
Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett hennes många år som butikschef och fina betyg som skrivits av de forna arbetsgivarna. Att hon dessutom var en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.

Suckande insåg hon fakta och började titta inåt sig själv vad hon var bra på. Tre bra saker fann hon som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare hade Anitha varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet hade hon med sig från barnsben och var antagligen en kvarleva av mammans forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få hade Anitha alltid varit, och nyfikenheten hade drivit henne att söka svar på många frågor. Internet hade blivit en stor effektiv uppslagsbok.

Marknadsföringen av boken hon skrivit om barnens tuffa tillkomst gick segt och istället för att översätta den till engelska lämnade Anitha den ett tag för att påbörja nästa skrivprojekt. Som ett experiment delade hon med sig av det skrivna till sina läsare på en blogg under samma namn som boken.
Mörka nätter när de tre små barnen sov skrev Anitha kapitel efter kapitel, och minnen som lagt långt bak i hjärnan plockades fram och sattes på pränt. Boken var en självbiografi om tiden som nyinflyttad och började när Anitha fyllde tjugo för att sedan följa den lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.

Av anitha östlund 09 apr 2010 10:30