Backspegeln: Nu är schlagerfestivalen skrotad

Under många år försökte de tävlingsansvariga i Melodifestivalen envist att få in andra genrer än den gamla schlagern. Medelmåttiga hiphoplåtar gled förbi utan att dra ner annat än skrattsalvor från den specialintresserade publiken. Kreddiga artister vågade inte komma i närheten av programmet.

Men så långsamt började något hända. De smalare låtarna började få med sig resultat i tävlingen. Och så småningom kunde Caroline af Ugglas vara en hårsmån från segern i Globen.

En smal genre

”Melodifestivalen är färdigbreddad”, menade Christer Björkman under säsongen 2009. Men det krävs upprepad framgång innan omläggningen kan anses etablerad. Den upprepningen såg vi i Örnsköldsvik. Nu var det inte längre breddningen som fick sitt genombrott – nu handlade det om en slutlig skrotning av det gamla.

Linda Bengtzing och Pernilla Wahlgren står som de sista försvararna av schlagern, liksom E-type står för eurodance-musiken. Schlagergenren har inte längre en större närvaro i Melodifestivalen än hiphopen. Två smalare genrer bland andra.

Till och med överspända och eftersläntrande Dagens Nyheter, som fortfarande kan använda det malplacerade schlagerfestivalen när man avser Melodifestivalen, har dagen efter premiären förklarat schlagerfestivalen som ett avslutat kapitel. Det är huvudrecensenten Mattias Dahlström som efter många år kryper till korset på sidan tolv i A-delen. Om deltävlingen i Örnsköldsvik skriver han att den hade ”en blandning av gammalt och nytt, oväntade genrer, låtar som slet sig fria från traditionerna från tiden då melodifestivalen [sic] fortfarande var schlagefestivalen”. Det är stort.

Salem vs Ola

En av de stora skrällarna i Örnsköldsvik var att Pain of Salvation tog sig ända till Andra Chansen med sin ”närmast chockerande lågmälda ballad”, för att använda Dahlströms ord. En annan skräll var att Ola inte kom etta med superfavoriten ”Unstoppable”. Han vann den stora publikundersökningen, med dubbelt så många röster som Salem Al Fakir.

Men i sändningen hände något. Ola sjöng inte ut ordentligt, spelade säkert i den svåra tonen vid sticket, missade ett par toner och fick inte ut hela sin charm. Och var han inte på väg att tappa mikrofonen också? Jag varnade honom dagen innan sändningen – mikrofonen är livlinan, släpp aldrig greppet om den. Han lär kunna förbättra sina röstningssiffror en hel del i finalen om han sätter framträdandet: sceninsatsen på den stora kvällen spelar roll för röstningsresultatet.

Å andra sidan visar Salems ökade röstetal från publikundersökningen att arenapublikens åsikt inte är representativ för hans resultat. Salems väljare är uppenbarligen allt som oftast inte så entusiastiska att de löser biljett till Melodifestivalens genrep. Men framför tv:n sitter de klistrade i horder. Är det indiepubliken som till sist har hittat till Melodifestivalen?


Dundersuccén

Men det största utropstecknet i den första deltävlingen blev inte ett bidrag. Det blev programledaren Dolph Lundgren. I pressrummet under sändningen satt jag bredvid Aftonbladets krönikör Markus Larsson. Han fullständigt vred sig av skratt så fort Dolph öppnade munnen. Sedan hyllade han Hans, som Dolph egentligen heter, i sina krönikor.

Och Markus var inte ensam – jag har sällan upplevt en sådan ljudvolym på publiken under Melodifestivalen som när örnsköldsviksborna hyllade Dolph efter hans sångnummer på lördagskvällen.

Jag är inte sen att stämma in i hyllningskören. Dolph är dålig på att vara programledare – men han gör det samtidigt med fullständig pondus och auktoritet och ett stort lugn. Självdistansen går inte att ta miste på. Och han levererade allt perfekt i sändningen. Förena det med hans enorma kroppshydda och image och vi har en Melodifestivalsuccé av Björn Gustafsson-proportioner.


”Dolph är med oss”

Jag pratade med programledarkollegan Måns på efterfesten, som var minst lika imponerad av Dolphs insats. Måns försäkrade också att det var en rad block av ren och skär is som den forne karatemästaren krossade i sändningen. Och fick ett litet sår på handen.

Jag stod bredvid Dolph när han på begäran visade upp såret för några fotografer. När jag kom hem till Kärrtorp i utkanten Stockholm igen på söndagen såg jag rubriker om blodet på båda kvällstidningarnas löpsedlar. Patetiskt.

Om jag hade jobbat med planeringen på SVT hade jag grämt mig nu för att Dolph inte kommer att vara på plats igen förrän i finalen. Men han kommer ändå inte att vara frånvarande, eftersom det finns förinspelade inslag som ska visas varje vecka. Om hur han avvärjer hotet mot Melodifestivalen, får man anta. Efter sändningen pratade jag med Edward af Sillén, min tidigare kollega här på sajten som står för manus och regi i festivalen, och hans ord låter betryggande:

– När jag fick det här jobbet kom det ett pirr och en känsla av att vi kunde åstadkomma något sådant här, men jag vågade inte tro det. Actionhjälterollen har varit planerad ända sedan november. Och Dolph försvinner inte nu, han kommer att vara med oss i allra högsta grad. Ni ska längta efter att få se vad vi har på lördag! Allt med Dolph är redan inspelat – så vi gör inte det här vecka för vecka. Det tog längre tid än så.


Dagen efter den första deltävlingen brukar kvällspressen alltid ägna sig åt att slakta programledarna. Det gjorde de med Lena PH, Luuk och Mede också. Men inte den här gången. Dolph sågade de redan när programledarna presenterades. Nu väljer de i stället att tokhylla honom. Var ska detta sluta?

På Poplight gläder vi oss samtidigt åt att ha klarat av vår mest ambitiösa och omfattande bevakning av Melodifestivalen sedan webbplatsen startades 2004. För första gången matchar vi kvällspressens armé av utsända i kvantitet. I kvalitet har vi redan vunnit – kvällstidningarna sätter de flesta av sina skickliga journalister på ett nonsensarbete som har sorgligt lite med Melodifestivalen att göra. Jag hoppas att läsarna föredrar information framför desinformation och håller sig till oss i stället – att arbeta för det är en del i en betydligt viktigare fråga än vår besöksstatistik.


Veckans höjdare

Dolph. Björn Gustafsson, släng dig i väggen!

Veckans Varför?

Frispråkarn, som med knasig klädsel och tveksam utstrålning tappade bort en grym hiphoplåt. Den kommer att gå många varv hemma hos mig.

Veckans snyggaste

Örnsköldsvik. Årets mest exotiska festivalort, en vacker stad mellan hav och böljande höjder. Vi fick ihållande snöfall under hela arbetsperioden, men gnistrande solsken på söndagen. Jag gillar båda.

¤ Bilder: Jenny Staaf, Poplight

Krönika Av Gustav Dahlander 08 feb 2010 09:58