Reploggen: Direkt från torsdagens repetitioner i Sandviken

Eric Saade - Manboy

Eric Saade börjar med ett mullrande dansnummer, tänk dig ett åskväder i en stor stålbur. Här finns ett dödsgaller på scen och blixtrar i bakgrunden. Låten sätter sig på första lyssningen, förstås, med snygga körslingor, effektivt pianointro, en direkt refräng och uppbyggande partier. Eric själv är kaxigt pojkbandssöt i allt han gör - från röst till dans och små moonwalksutflykter. Men det är ett ytterst välkoreograferat nummer (dansarna är smått fantastiska) och trots den mörka elektriska stämningen är det en maffig inledning på deltävlingen. Det går faktiskt inte att låta bli att falla för alla små hopp och stamp i marken. Eric verkade dock ha lite problem med hörningen varför scennärvaron inte var där den skulle - men repetitionen satt ändå

Kläderna går i svart, lila och isbergssalladsgrönt.

På sista repetitionen tar man fram numrets stora överraskning - en riktig kalldusch över stackars Eric. Inte helt ofarlig med all elekronik på scen. Men vad gör man inte för konsten?

Andra Generationen & Dogge - Hippare Hoppare

Här blir det betydligt mer färgglatt och lekfullt än var det var i Eric Saades mycket välregisserade låt och nummer. Dogge passar ganska bra in i den lite töntiga, men ändå charmiga, titeln "Hippare hoppare" och njuter av att stå i rampljuset. Men det är Andra Generationen som är behållningen i såväl låt som nummer. Här är det fest som gäller - "Livet är en galen fest". Och spelglädje. Det blir ett roligt inslag i tävlingen, men kanske inte mycket mer.

Kläderna är återigen svarta och lila, med en hel del vitt.

Anna Maria Espinosa - Innan alla ljusen brunnit

Anna Maria Espinosa börjar väldigt avskalat innan låten öppnar upp sig med en väldigt fyllig produktion och en djup basgång. Låten växer sedan upp till en ganska dramatisk och vemodig sång, hela tiden med Anna Maria i centrum. Runt henne händer inte mycket. Det är hon och en ljusshow som utgör numret. Låten kräver sina lyssningar och har ingen egentlig refräng, men man ser hur mycket känsla Anna Maria vill lägga ner, det måste nog dock bli på allvar innan hon lyckas. Anna Maria tappar flera gånger bort sig i texten (en text som absolut är låtens styrka) och har svårt att hitta kamerorna. Hon verkar lite frustrerad. Den där känslan krävs för att Espinosa ska ge avtryck, men med lite dimma får dock numret större effekt och hon större självförtroende.

Kläderna går i svart, en söt liten klänning.

Bloggat Av Eva Linde @ poplight.se 11 feb 2010 13:08