Fler bilder

Recension: Defcon – Everybody Dies [PC]

Defcon är ett begrepp som Pentagon utvecklade under det kalla kriget för att tala om hur nära världen var ett kärnvapenkrig. Defcon är även namnet på ett beroendeframkallande strategispel från Introversion Software (Uplink, Darwinia, Multiwinia). Som namnet ger antydan till handlar det om det att tredje världskriget nu har startat och det inte längre är flyttfåglar som flyger söderut på vintern, utan kärnvapensmissiler redo att utplåna allt och alla, plus lite till.

Det här är ett minimalistiskt spel (med undantag för dödssiffrorna) som är lätt att lära sig och kan spelas igenom på en kvart om man vill. Det finns ingen ekonomi eller resurshantering, utan bara ett bestämt antal radarstationer, flygbaser, missilsilor, fartyg samt ubåtar som placeras ut av spelaren när spelet börjar. Spelplanen består av en simpel neonlysande världskarta, hämtad direkt från filmen 80-talsfilmen Wargames. Enheter och byggnader är uppritade av enkla vektorstreck och de interkontinentala ballistiska missiler som sakta flyger över kartan lämnar en streckad linje bakom sig som skvallrar om dess ursprung och slutgiltiga mål. Poängen räknas på ett iskallt och cyniskt sätt, +2 poäng per miljoner civila utplånade hos fienden, -1 för varje miljon av de egna invånarna som går åt.

Det är början av spelet och beredskapen ligger på Defcon 5. Det är fred i världen och alla är glada och nöjda. Trots det bygger de sex supermakterna i spelet upp sin militära kapacitet genom att sätta ut radarstationer, flygbaser och kärnvapenssilos. Flottan ligger nära kusten och ägnar mer tid åt att fiska än att genomföra övningar.

Snart är storbråk i FN och diplomater skriker sig hesa. Få vågar tror att något värre kommer hända, men Defcon tickar ner till nivå 4 för att symbolisera det spända läget. Länders fartyg börjar nu röra på sig och medan radarstationerna nu aktiveras så är spaningsplan är i luften. Ingen vågar något för drastiskt. Alla håller sig på sin sida av gränsen, men alla flexar med musklerna.

Kriget är här och Defcon visar nu en trea. Ryska spanings- och attackplan flyger in över Europa för att få en bättre bild av försvaret. Europa besvarar omedelbart med att aktivera sitt luftvärn och skicka egna flygplan över gränsen, som möter samma öde som de ryska. Slagskepp från Nordamerika beskjuter hangarfartyg från Asien.
Den Afrikanska flottan har delat upp sig i tre mindre delar för att klara av att skydda sin långa kust, så när Sydamerika närmar sig med samtliga fartyg i en stor grupp verkar allt förlorat. En grupp på ynka fyra slagskepp och två hangarfartyg försöker förhindra en fientlig flotta på tolv slagskepp och lika många hangarfartyg att få fritt tillträde till Afrikas kust. Plötsligt försvinner ett av Sydamerikas slagskepp från kartan. Sedan två till. På bara någon minut har nästan alla slagskepp utplånats och de sista försöker förgäves ta sig därifrån.

Hangarfartygen slutar skicka upp sina jaktplan och aktiverar ekoloden. Allt var en fälla och den svaga flottan var bara ett lokbete. Under ytan befinner sig en grupp med atomubåtar som legat på lur hela tiden. Sjunkbomber släpps ner i vattnet, men det är försent, de Afrikanska slagskeppen har fått den tid be behövde för att lägga sig med bredsidan mot sina fiender och snart är det enda som finna kvar av Sydamerikas en gång så oövervinnerliga flottan ett par livbåtar. Afrika klarade det här slaget med minimala förluster, men förlusten av tre ubåtar till sjunkbomber är ändå dyr i längden om man vill sprida extra mycket död.

Kriget går vidare till Defcon 2. Nu lämnar bombplanen sina baser och hangarfartyg. Människor börjar fly från storstäderna och alla som är kvar kan snabbaste vägen till bunkrarna. Paniken är total och det talas om att domedagen är nära.
Ryssland och Asien skapar en allians vilket skapar ännu större panik. Europa och Nordamerika bestämmer sig för att gå samman. Sydamerika försöker gå med i någon av allianserna, men misslyckas och ser till sin fasa hur Afrikas hangarfartyg närmar sig.
Nordamerika tycker att nostalgi är något roligt och bestämmer sig för att göra en favorit i repris då de via bombplan släpper två atombomber över Japan. Europa blir avundsjuka och bestämmer sig för att visa att de minsann är lika bra som sina allierade och plötsligt har ett bombplan från Europa tagit sig igenom luftförsvaret vid Rysslands gränser och en stor vit prick på världskartan talar om att tre miljoner invånare i Moskva dog i attacken.

Av någon konstig anledning leder inte bombningarna till världsfred, utan till att Defcon 1 aktiveras. På världskartan lyser varningssymboler upp och visar att Ryssland och Asien har valt att avfyra alla sina kärnvapensmissiler samtidigt. Sydamerika väljer att besvara hotet och utnyttja det faktum att medan missiler avfyras så är det egna luftförsvaret temporärt avstängt. De väljer att använda hälften av sina silos till att sprida död över den Ryss-Asiatiska alliansen medan de resterande silosarna är kvar i luftförsvarsläget.
Resten av världen avvaktar och tittar noga på sina radarstationer. Var kommer missilerna att slå ner? Svaret kommer då de vita prickarna lyser upp över hela världskartan. Med så många missiler på samma gång kunde inget luftförsvar slå ut alla och hundratals miljoner dör när alla större städer träffas.
Nordamerika och Europa kommer överens om en samordnad attack mot resten av världen och avfyrar alla sina missiler. De amerikanska missilerna flyger säkert över Europa på sin dödsbringande färd till Ryssland då luftförsvaret lämnar allierade ifred. Men plötsligt verkar det som om ett flertal av de amerikanska missilerna kommer slå ner i Europa och inte Ryssland. Precis innan kärnvapnen detonerar över de europeiska städerna lämnar Nordamerika alliansen. Luftförsvaret har inte en chans att reagera på det plötsliga hotet och snart består Europa bara av ett självlysande grönt ljus som markerar den radioaktiva strålningen. Nordamerika argumenterar om att de inte allt attackerade Europa, de bara slog tillbaka först. Europas hämnd kommer dock snabbt då ett par ubåtar avfyrar sina medeldistansrobotar och förvandlar den amerikanska östkusten till en enda stor radioaktiv krater.
Afrika och Sydamerika fortsätter att bråka med varandra, men ser samtidigt till att inte diskriminera resten av världen då missiler och flygplan bombar allt de kan nå.

Slutligen är allt över. Inte för att någon har gått med på fred, utan för att det helt enkelt inte finns några vapen kvar att använda. Inte för att det spelar någon större roll, det finns nämligen nästan inga att använda dem på av någon konstig anledning. Först när det är försent inser de sista människorna sanningen, att när man väl tryckt på knappen så förlorar alla och ingen överlever. Men det var skoj medan det varade i alla fall…

Recension Av Jens Engborg 25 jun 2009 14:49