Konsuln

En fyra sidor lång blankett med utrymme för dina personuppgifter, det var inbjudan till premiären av föreställningen Konsuln. En bild på en dalahäst i en råttfälla, ”Välkommen till Sverige”. Föreställningen fortsätter lika träffsäkert som en knytnäve i magen. Den handlar om höga hinder, utanförskap och den starka längtan efter frihet.

Konsuln är en Romeo och Julia-historia där muren spelas av Sveriges gränser. Julia, som i Konsuln heter Magda Soel, vill återförena sin familj och kunna leva ett normalt liv med sin sitt barn, sin man och hans mamma. Till skillnad från Shakespeare låter dock Menotti (musik och libretto) aldrig hoppet lysa igenom på riktigt. Magda vet hela tiden att allt är på väg ner. Det syns i hennes maktlösa rörelser och det hörs i hennes sång, ändå fortsätter hon trofast att sätta sig i konsulatets väntrum.

Orkestern har tagit plats mitt på scen och runt omkring dem finns konsulatets väntrum vilket bara lämnar tunna hyllor en våning ovanför för den splittrade familjen Sorel att leva på. Scenografin och kostymerna påminner om 70-talet och en tid då Sveriges flyktingpolitik såg annorlunda ut.

Länge såg jag på opera som en lika oflexibel konstform som akvarellmålning. Det tar lång tid att få fram vad som vill bli sagt och tekniken är så svår att det lätt stannar i titta-vad-jag-kan-konst. Om akvarellen ändrade jag mig efter att ha sett Lars Lerins utställning på Waldemarsudde och Folkoperan mjukade upp mig med sin version av Glada änkan, men med Konsuln är jag nu helt och hållet övertalad om operans kaliber. Få om ens någon av dem som satt på sammetsätena i salongen har varit med om eller kommer någonsin att få uppleva hur det är att leva som flykting. Samtidigt är migrationspolitik och situationen för flyktingar något vi matas med varje dag via media. Det gör det lätt att gömma sig bakom TV-skärmen och fastna i siffror. Ibland behövs det helt enkelt musik för att få oss att våga känna.


 

Recension Av Alice Härdin 04 mar 2009 10:14