En uniformt klädd ryska med ett stirrande högeröga lotsar in publiken till scenen. Dörrarna bakom oss stängs, åskan börjar mullra ur högtalarna och några av oss letar febrilt efter någon att hålla i handen. Så börjar det; Unga Klara leker vidare. De sparkar rakt ut mot visserligen redan öppna dörrar, men de gräver djupare och trycker upp våra fördomar i ansiktet på oss. Jag har varit och sett föreställningen Monsterkabinettet.
Cilla Thorells rollkaraktär Kvinnan är en ständigt leende och förklarande gestalt som alltid reser på sig efter ett fall. Efter vad som verkar vara en livslång livskris hamnar hon av en slump på ett slott där hon får tjänsten som författarassistent. Med den mansdominerade världslitteraturen i ryggen och de fyra vackra porträtten av mamman i hjärtat, ska författaren, spelad av Clara Norman, skapa det ultimata verket. Kvinnan ligger på divanen och försöker lista ut vad hennes roll är, vad hon har för funktion som assistent och vem hon egentligen är.
Efter veckor/månader/år hamnar hon till slut i slottets labyrint där varje rum hyser sin egna obekväma kvinnoroll, sitt egna monster.
Pjäsen är fullproppad av referenser till kvinnor som Salome (dansade sexy dans för att få vad hon ville –Johannes döparens huvud), Britney Spears (orsakade ramaskri när hon gick ner sig), Maria Bochkareva (ryska som ledde kvinnliga dödsbataljonen i första världskriget) och Lorena Leonor Gallo de Bobbitt (skar av sin mans penis). Hela tiden är det en lek med ”vems bild av vem?”, ”hur ser de på oss?” och ”hur ser vi på dem?”. Flera gånger tar skådespelarna ett steg ur scenen för att betrakta sig själva, fundera över sina egna roller och varför det blivit som det blivit.
Det är en pjäs i linje med Unga Klara. Den är aktuell och den skaver, du lämnar inte pjäsen där när du går där därifrån. Det bjuds på allt från gratis Proust-kurs till svärdshow och det syns att skådespelarna har roligt, likaså publiken. | Recension Av Alice Härdin 04 mar 2009 18:15 |