Andreas Boonstra och Stefan Sundström har gjort en pjäs baserad på deras erfarenheter av att bo ute på Mälaröarna. Platsen där många invånare blir heligt förbannade när de tänker på ohyggliga saker som ”gemensamt ägande, att ta hand om de svaga, skatter, bidrag, invandring”. Boonstra växte upp på Mälaröarna, men flydde till Stockholm för att komma undan inskränktheten. Sundström växte upp i Stockholm, men flydde ut på landet, till Mälaröarna. Han hade fått nog av stan och hade en dröm om att barnen skulle få växa upp nära naturen.
Pjäsens fond utgörs av Billybokhyllor och på scenen står soffor, en brygga och en bänk. Är Billybokhyllorna övertydliga? Javisst, som en hel del annat i pjäsen. Vissa åsikter kastas bara rakt ut mot publiken utan konstnärliga omskrivningar och det ger helt rätt effekt. Boonstra kunde inte heller undvika att göra postmodernism av ”Ön”. Skådespelarna pratar med publiken och vid tillfällen påtalas det att det är en pjäs vi sitter och upplever. Även detta är helt i sin ordning med tanke på vad pjäsen vill ha sagt.
”Upp med hakan, ta en Prozac”.”Barnens by”, en behandlingsinstitution för barn och ungdomar och familjer med svårigheter, planeras av några entreprenörer att rivas för att istället bygga en vikingaby. Ett tecken i tiden.
Vår huvudperson Odysseus, spelad av regissör och manusförfattare Andreas Boonstra, undrar vad som hänt med det samhälle där vi tog hand om varandra. Det trygga land Boonstra växte upp i var borta. Det fanns inga arbeten och staten hade inte längre råd med sina medborgare. Han möter före detta skådespelerskan Marguerite och de tar med oss på en tjugo år lång vandring i tiden, från 1990-talet, då neddragningarna i den gemensamma välfärden drog igång på allvar, till nu 2010. Ett tidsspann som börjar med en borgerlig regering i Sverige och en ekonomisk kris och slutar med en ny borgerlig regering och en ny ekonomisk kris. En på många sätt lyckad inramning av denne Odysseus.
Berättelsen om Odysseus liv på Mälaröarna, flytten till Stockholm och berättelsen om rockstjärnan Johnny Dunder som bosätter sig på ön blir berättelsen om Sverige under dessa tjugo år. I pjäsen får vi träffa flera av Stefan Sundströms fantasipersoner som figurerar i hans sånger, de ovan nämna Marguerite och Johnny Dunder, men även den girige direktör Svanhagen. Vi får även lyssna till en mängd underhållande låtar, både text- och musikmässigt, merparten komponerade av Sundström. En liten kärlekshistoria lyckas även slinka in. Får de varandra på slutet, regissören och skådespelerskan?
| Recension Av Niklas Blomqvist 22 mar 2010 07:21 |