languedoc_omslag.jpg 

Läs- och drickvärt om viner från Languedoc

Vinskribenter har åtminstone två på sätt och vis omöjliga problem att brottas med. Det ena är att beskriva hur ett vin smakar dvs i stor utsträckning hur det doftar. Därav alla försök till analogier som fotsvett, gödselstack, smultron, vanilj. Det andra är den oerhörda rikedomen på viner, en rikedom som dessutom ökar på så sätt att dåliga viner blir bättre och nya regioner skapas i meningen att nya länder etablerar sig samt nya ”denominationer” och ”appellationer” (AOC), godkända ursprung, auktoriseras. Framväxten av en vinkultur historiskt sett i Languedoc-Roussillon, som svarar för en fjärdedel av Frankrikes vinproduktion, finner man i Geneviève Gavignaud-Fontaines och Gilbert Larguiers ”Le Vin en Languedoc et en Roussillon”; inga vingårdar eller vinprovningar alls, alltså.

Tom Stevensons ”Le Vin: 101 trucs et conseils” (originalet på engelska; Editions Fontaine, Paris 1997) innehåller på 70 sidor i stort sett ’allt’, och därmed inga detaljer. Alltså en översikt om vad vin är, några vanliga druvor, viktiga vinländer och –regioner, tillverkning, avsmakning, lagring, korkskruvar etc. Ett originellt grepp är Hans Ursings när han i stället för det nämnda blomsterspråket utnyttjar musiken som beskrivningsverktyg för vin – han har ett förflutet bl a som operachef så musik ligger hans hjärta och kunskapsbas nära (Vin – fröjdar människans hjärta, Carlsson, Stockholm 1994). En mer vildsint och personlig turné är den som Lawrence Osborne gör i vinvärlden med ”The Accidental Connoisseur” (North Point Press, New York NY 2004). Han är på jakt efter ”terroir” (˜ mark, växtförhållanden) och smak världen över och passar på att ge ett miniporträtt av den amerikan som kanske har mest inflytande i Frankrike: Robert Parker. Denne har försäkrat sin näsa för en miljon dollar och näsan får åtminstone jobba rejält: amerikanen provar 125 billigare viner om dagen eller 75 av bättre klass. Han uppger sig minnas fotografiskt samtliga de tiotusen han provar sig igenom på ett år. Parker är därmed författare till en annan typ av vinbok, ävensom från Hachette eller Gault Millau, katalogen över årets viner, eventuellt från ett land eller en region (i Roussillon som på många håll har man en årlig tävling, här kallad något så festligt som Saint-Bacchus, senast 2007-2008 /Chambre d’Agriculture du Roussillon, Perpignan 2007/). Fast fortfarande inte alla, det är omöjligt. Svensken Juhlin toppade sina 2000 champagner med boken ”3000 champagner” (Wahlström & Widstrand, Stockholm 2002) och jag vet inte om han nått 4000-strecket än men det är aviserat.

Tips för vinprovning ger t ex Systemets hemsida och Munskänkarnas förträffliga lilla guide. Pierre Torrès ”Le Plaisir du Vin” är något utförligare (Editions Jacques Lanore, Malakoff 1987). En som är regionalt fokuserad men i övrigt har med i princip allt (druvor, jäsningsmetoder, provning etc) är Jaume Ciuranas ”Els Vins de Catalunya” (den 4e utgåvan, Generalitat de Catalunya, 1991; första utgåvan kom 1979). Den illustrerar ett av de nämnda problemen: stjärnregionen Priorat finns förvisso med men inte Mont Sant som utvecklats senare (och som ville kalla sig Baix Priorat, nedre Priorat, men inte fick; måhända finns den med i nyare utgåva av boken). Den franska motsvarigheten ”Vins de France” har inte samma ”upplösning” förklarligt nog (Erik Zipper ”koordinatör”; Opeasi, Luzern 1993). ”Les Vins du Roussillon” av Louis Camo et al (Editions Montalba, Lausanne 1980) har ett grepp som ger innehållet en mer tidlös prägel: historik, odling och framställning, druvor och appellationer i regionen. Dock förändras appellationsindelningarna kraftigt fast egentligen på marginalen; några byar får ha med de egna namnen (Lesquerde och Tautavel tillhör de relativa nykomlingarna; tidskriften Bolaget 2008:2 har dem med i en artikel om Languedoc som inte kan bestämma sig för om den har med Roussillon eller ej – kartan har glömt de mycket äldre Banyuls och Collioure. Medvetet tidsbunden är Jonathan Healeys ”The Wines of Roussillon” med årtalet 2002 fast den ger en översikt över ett antal års skördeutfall (Editions Trabucaire, Canet 2002). Här finns plats för mer detaljerade och personliga beskrivningar av odlare och provade viner men eftersom den som far de två milen mellan Roussillon-städerna Thuïr (där världens största vinfat finns) och Bages kan räkna till vägvisare/reklam till/för mer än 30 ”vinslott” (citationstecken eftersom det inte är så mycket till slott alltid, flera är kooperativ, en del mer stora lador) så förstår man att inte ens denna bok kan få med allt. Därmed är också sagt att Dominique Couvreurs ”Routes du vin en Languedoc-Roussillon” mera ger just vägbeskrivningar inklusive anvisning om allmänkulturella sevärdheter. Ett relativt litet antal producenter får plats och inga viner får någon kvalificerad beskrivning.

Var i detta landskap platsar då praktboken ”Languedoc”, av Anders Levander, Bengt Rydén och Britt Karlsson (med foton av Per Karlsson; Carlsson, Stockholm, 2007)? En beskrivning får ge svaret. Författarna konstaterar att regionen står för en mycket stor del av fransk vinproduktion, uppåt en tredjedel, men är misskänd och lider av föråldrat dåligt rykte. Boken är ingen billig advokatyr utan består av djupgående reportage med intressanta intervjuer med ambitiösa och medvetna vinmakare.

Boken inleds dock med ett kort historiskt avsnitt. En och annan detalj kan ifrågasättas (Languedoc-korset kan nog spåras till Toulouse ca 1200 snarare än till hugenotterna; Rivesaltes och Muscat de Rivesaltes produceras i en pytteliten del även av Languedoc; solen skiner faktiskt än mer i Roussillon) men det är en fin väv av allmän historia och agrikulturell, merkantil och således vininriktad sådan. Läsaren får t ex veta att Frankrikes första vinkooperativ, denna så viktiga företeelse, tillkom i Languedoc 1901.

Författarna ger sig på att ordentligt förklara det svåra men viktiga begreppet terroir (den som läser Systemet förklaring finner den inte motsägelsefri). Det finns fyra huvudområden men jordmånen skiftar sannerligen; när senare de olika appellationerna beskrivs återkommer mer specifika terroirbeskrivningar. Blåst och häftiga regn karakteriserar klimatet generellt men sedan ryms diverse mikroklimat därinom. Att vintrarna kan vara så kyliga att vinstockar slås ut påverkar liksom sol och vind valet av de druvor vinbonden väljer att arbeta med. Garrigue är den snårskog som karakteriserar bl a detta område, buskvegetation utan de höga täta trädens vindskydd, därmed ytterligare en terroir-faktor.

Languedoc präglas i betydande grad av utvecklingen mot att druvor som är särskilt populära eller av andra skäl attraktiva väljs för odling, och då som Vin de Pays de cépage (endruvsviner), i stället för de som ingår i den godkända kombinationen för en AOC. För röda och rosé viner är sålunda sex druvor tillåtna varav minst två måste kombineras. Tre appellationer har dock egna, annorlunda regler. När det gäller vita viner finns det för vissa AOC möjlighet att arbeta med en enda druva. I presentationen av druvorna återfinns såväl välbekantingar som Grenache Noir (60 000 har odlingsyta) och Syrah (43 000) har) som relativa doldisar som Portan (odlingsytan inte ens angiven) och Alicante Bouschet (5000 har) (alla de nämnda rödvinsdruvor dvs blå).

Som en förberedelse för besöken i vingårdarna följer så en introduktion till de olika appellationerna inom Languedoc – utöver Coteaux de Languedoc t ex Limoux, Corbières, Fitou och Minervois – vilka som vi sett kan ha litet olika regler vad gäller druvkombinationer men framförallt, betingat av terroiren, olika praxis. Totalt är appellationerna ett tjugotal medan Vin de Pays omfattar mycket större områden, ett heter Vins de Pays d’Oc som återfinns över hela Languedoc-Roussillon.

Det finns i Languedoc nära 1200 vinproducenter med egen buteljering så det är självklart att en bok som ingående och kärleksfullt beskriver ett antal besökta vingårdar hellre går på djupet än förfaller till en katalogaria. Terroirbeskrivningarna kommer nu ner så att säga på mikronivå. Man får intressanta fakta om ”vingårdarna planterades 1960…”, Merlot-stockarna ”är planterade 1979”, ”skördeuttaget är så lågt som 18-20 hl per hektar” etc (allt om Château de Montpezat); ”24 små tankar av rostfritt stål, fyra stora ekfat och lika många stora betongtankar” får vi veta om Château la Saint Martin de la Garrigue, ”druvorna är skördade från slutet av november till början av januari med en potentiell alkoholhalt på 12 %. 80 g restsocker finns kvar efter jäsning. Vinet har legat 15 månader på fat” (Château Rives-Blanques). Själva vinmakarna, deras bakgrund och filosofi får också ordentligt med plats – skrivningarna är närmare populärvetenskap än journalistik, ja kanske snarast god och personlig, mer ”allmänutblickande” vinjournalistik.

Om det sistnämnda vinet, det med 12 % och 80 g restsocker, får vi veta att det är gjort på sent skördade Chenin Blanc-druvor, delvis angripna av botrytis och att det är mycket koncentrerat och fylligt samt ”doftar och smakar av kanel, honung och torkad frukt”. Ourdivielle från Château Villerambert Julien är en ”ganska typisk Grenache med inslag av torkad frukt, en del multnade löv, läder, tobak och choklad” där skifferjorden bidrar med en fin syra. Eller om L’Epervier från Château Pech-Redon (stavas omväxlande med och utan -) som (med Grenache, Syrah)”har bra kropp, rundhet, mjuka tanniner och kryddiga, bäriga aromer. Smaken är sammmetslen och frisk”. Eller om ett vin från Ermitage du Pic Saint Loup: ”Den malolaktiska jäsningen sker på fat. Bâtonnage sker regelbundet… Vinet har en god blommig doft med fin mineralighet. Även smaken bjuder på blommighet blandat med friskhet, aromer och persikor, aprikos och lite honung och en viss fetma.”

Den något utförliga provkartan här – obs, prov, det finns så mycket mer i boken! – motiveras av en konstifik uppgift i Vin&BarJournalen 2008:1 där det står om boken att tummen är neråt för ”att provsmakning inte ingår”. Vad har den skribenten haft för sig?

Det finns ett praktverk över Banyuls- och Collioureviner där det bara är bilder av druvor, löv, vinstockar, med en god del himmel och hav, underbart vackert – men utan varje text OM viner eller odling. Boken om Languedoc har som sig bör mer av ”bruksfoton”, bilder av vinodlare, fat, slott och gårdar, glas med vin uti, buteljer och förstås även en god portion natur, det handlar ju om sådant som terroir och garrigue! Boken innehåller alldeles i slutet, efter en beskrivning på 3-20 rader av en hel rad vinproducenter som inte tidigare begåvats med flera sidor, även en kort introduktion till Languedocs mycket rika och varierade gastronomi.

Ambition och kärlek är nyckelorden för verket. Det är på något sätt motpolen till en Parkers massproduktion av omdömen som är så rik att individualismen försvinner. Och nog ger den här boken intrycket att bland de tolvhundra producenterna så dväljs det en god skopa individualister! Med därtill anpassade högst varierade beskrivningar. Ambitionen yttrar sig bl a i det att författarna besökt flera av vingårdarna upprepade gånger. Kärleken och individualismen framgår av det anti-Parkerska att det man funnit värt att skriva om får ta den plats det kräver, utan att följa en mall, det får bli precis det individuella, unika som just den vingården kräver.

Naturligtvis är det svårt att läsa sig rakt igenom en beskrivning av besök på ett stort antal vingårdar dit man blott har en kartbild medan rambeskrivningarna om sådant som historia, appellationer, druvor och kök är lättlästa och lätta att ta till sig. Djupdykningarna bland vinodlare och ekfat får bli slumpmässiga eller föranledda av att man fått tag i en flaska från just den producenten – eller har chansen att få det. Till exempel genom en egen resa i regionen.

Languedoc. Möten med viner och vinodlare i franska Södern. Av Anders Levander, Bengt Rydén och Britt Karlsson med foton av Per Karlsson. Carlsson Bokförlag, Stockholm 2007

Av Bengt-Arne Vedin 02 jun 2008 10:33