Att köpa fjädrar kan vara ett äventyr 

Fler bilder

Att köpa fjädrar kan vara ett äventyr 

Att resa är att rymma en smula

Sprang vi ut i skogen och väntade på att folk skulle börja leta? Nej, det hade varit elakt. Det låter inte som en rolig lek. Handlade det kanske om att gömma sig bakom en sten? Och när någon gick förbi viskade vi "sch, det kommer någon". Jag minns faktiskt inte. Jag var nog mer intresserad av att hoppa hopprep i stället.

Idag behöver vi inte ens leka. De flesta unga människor som inte har hus och familj, kan rymma lite när de vill. Fast då kallas det för att "resa", "komma iväg", "göra en liten utflykt". De som har råd kan rymma oftast av alla. Då kan det handla om en shoppinghelg i Paris, eller att köra till havet.

När jag var liten var inte rymmarleken särskilt lockande. Då hade jag inget behov av att rymma. Som vuxen har jag däremot förstått att leken inte är så dum ändå. En gång körde jag flera mil bara för att köpa fjädrar till påskriset (en månad före alla andra). Men jag ville inte berätta det för någon. Jag vet inte varför egentligen. Nu tycker jag mest att det var en kul utflykt. Jag rymde från att plugga inför en tenta.

Samma kväll träffade jag på en kompis, men jag klarade inte av att berätta vad jag gjort tidigare under dagen. Det borde inte ha varit så pinsamt, alla behöver ju ett break då och då och såvitt jag minns satte jag tentan ändå, så det var ju ingen katastrof egentligen. Anledningen till att jag inte ville berätta var att jag, när jag satte mig i bilen, inte hade bestämt någon slutdestination. Det var inte planerat ifall jag skulle köra tre kilometer eller två mil. Inte heller hade jag bestämt hur länge jag skulle vara borta. När jag kom fram till grannstaden hade jag inte planerat vad jag skulle hitta på.

Av en slump stannade jag vid en stor mataffär. Först tänkte jag ”nämen, här kan jag inte gå in. Handla kan jag ju göra hemma”. Men sedan gick jag ändå in och kollade på bokrean. Jag köpte en soppa som jag aldrig tidigare hade provat. Plus påskfjädrarna då, som blev en liten souvenir, från rymningen.

Så egentligen var väl rymningen inte särskilt dramatisk. Spontan? Ja. Onödig? Kanske. Dyr? Njae, inte dyrare än en utekväll. Men det var inställningen som var vågad. Jag tänkte inte ”jag ska bara åka en runda”. Jag var nog mer inne på att ”nu drar jag härifrån”, men ändrade mig efter att jag hade handlat påskfjädrarna.

Jag kände mig väl som en sådan person som människor ibland berättar om. Som ”bara skulle åka och handla”. Sådana som helt plötsligt lämnar allt och ger sig av en dag. Kanske var det därför jag inte ville berätta om det. För att jag just den dagen kände mig som en rymmare.

Anita Kendes

Av Helen Silvander 22 okt 2007 11:55