Vigelandsagan – ett stycke Oslohistoria

Svenskar har en tendens att tro att Norge har tillhört oss. Men för Norrmännen har vi bara haft gemensam kung under en kortare tid. Det är bra för därav finns ingen ovilja mot svenskar i Norge. Kung Karl Johan sitter till häst framför kungens slott. Det skulle han aldrig fått göra om han representerat en ockupationsmakt. Av tyskar ser man inte ett spår på gatan. Då får man gå till Hjemmefrontsmuseumet. Det finns vid Akershus fästning och slott, som ligger på en udde i Oslofjorden. Fästningen är från 1300-talet och var sin tids försvarsanordning och maktcentrum.

Kungen har ingen makt längre, slottsparken har övertagits av allmänheten och han har bara en liten tråkig inhägnad gård bakom slottet. Han håller nog till någon annanstans. Kronprinsen, som gift sig riktigt folklikt, såg jag på några meters håll på gatan. Säkerhetsproblemen kan inte vara stora. Skönt.

Lite respekt för kyrkan tycks finnas kvar. Man har packat in Domkyrkan som om Christo varit framme. Kyrkan skall ”rehabiliteras” som det heter på norska. Det kanske behövs på svenska också.

Rådhuset är stort och pampigt, titta in där. Varje tidsålder kan mätas efter de byggnadsmonument som uppförs en viss tid. Det avslöjar den tidens makthavare. I Oslo, som i så många andra storstäder, kan man därför se att affärsmännen, de som spenderar andras pengar, fått ett par stora palats – hotell alltså. Revisorerna är också på höjden av makt – de låter bygga nytt, flott och stort. Men det är själlöst och inget att se.

Köptempel finns också. Dels ett par gamla paradvaruhus Steen & Ström och Glasmagasinet samt det nya Aker Brygge med många restauranger längs stranden. Mycket bra i sitt slag.
Karl Johan heter Oslos strög och sträcker sig från slottet till järnvägsstationen. Här är det uteliv för alla åldrar. Mycket lätt att finna ett ställe för en öl eller två. Tyvärr kantas gatan av många tiggare, man kunde tro att norrmännen hade bättre ekonomi än så.

Centralt i stan, vid Karl Johan, ligger också Parlamentet, Nationalteatern, Oslo Universitet och några museer. Munch-rummet på National Galleriet är ett minimum för varje besökare, även om man inte är konstintresserad. Har man lite mer intresse åker man också bort till Munch-museet, som ligger en liten bit från centrum.

En del turister tycker om att åka färja över till Bygdöy för att se sjöfartshistoria, vikingaskepp, kontikiflotten, fartyget Fram mm. Säkert en kul utflykt, men jag sparade det till nästa gång.
Filosofen, journalisten, författaren mm Arthur Koestler har i essäsamlingen Europa, mitt Europa, PAN/Norstedts 1970, en essä ”En kärleksaffär med Norge, som är mycket läsvärd och håller fortfarande. Den börjar: ”Alla folk är galna, men norrmännen är galnare än de flesta och på ett mer vinnande sätt.” och fortsätter berätta om norrmännens lynneskast mellan översvallande glädje och svårmod, om hur de blir tokiga om våren när solen och sommaren kommer, hur de dyrkar skidåkning och segling och att de älskar vansinniga och spännande projekt samt konst. Det finns många sevärda skulpturer i Oslo och främst står Vigelandsparken, som ensamt motiverar en resa till Oslo. Koestler skriver utmärkt om denna besatthet om Vigelandsagan:

”Adolf Gustav Vigeland (1869-1943) var vid sekelskiftet Norges främste skulptör – en nordisk Rodin men med en dragning åt det våldsamma och fantastiska.
År 1906 ställde han i Oslo ut en modell till en jättestor bronsfontän i en skala 1 till 5. En nationalinsamling åstadkom snabbt en fond att täcka kostnaderna för fontänen och Vigeland satte igång med arbetet. Åtta år senare vid början av första världskriget hade planerna antagit proportioner utan motstycke – frånsett själva fontänen vars skål bars upp av sex jättar omfattade projektet nu ett åttiotal monumentala grupper och reliefer i brons. Alla dessa fanns lagrade i konstnärens ateljé – stor som en flygplanshangar – och dolda för allmänhetens blickar.

Så gick det tio år och i hangaren frambragtes mer i brons och granit – därför att Vigeland vid det laget hade fått idén att skapa en skulpturhall i det fria nära Oslo centrum på över fyrtio hektar täckt av åtskilliga hundra grupper, alla i granit och brons och alla utförda av honom själv. Det skulle bli den största enmansutställning man någonsin hade sett och den skulle vara evinnerligen. Eftersom nu norrmännen är tokiga, slöt de entusiastiskt upp kring projektet. Man utsåg en kommitté på fyra personer som med jämna mellanrum skulle besöka mästarens ateljé, men ingen annan dödlig tilläts se Verket under skapandet – förrän den dag alltsammans skulle vara färdigt.

Vigeland arbetade genom två världskrig och dog 1943 efter att ha arbetat med projektet i fyrtio år. Arbetet var enligt hans uppfattning fortfarande ofullbordat, men det fanns tillräckligt mycket att fylla trettio hektar av den mark som hade reserverats för honom sedan 1924. 1945 stod allt på sin plats och Vigelands skulpturpark öppnades för de häpna Osloborna.
Parken upptar trettio hektar och huvudallén i området är nära en kilometer lång. Längs med den står 150 grupper som omfattar närmare 1000 individuella skulpturer av nakna män, kvinnor, barn, skelett, jättereptiler och andra symboliska varelser som kämpar, älskar, dör, hoppas, förtvivlar, de flesta stelnade i våldsam rörelse. Höjdpunkten utgörs av en granitobelisk, sjuttio meter hög, och den visar 121 nakna kroppar som kämpar sig upp mot toppen medan de trampar döda och döende under fötterna.”

Man förstår att Koestler älskade norrmännen och det är lätt att smittas av denna känsla när man går i Vigelandsparken och förstår att detta har fått skapas tack vare dem.


Några användbara länkar: www.visitoslo.com
www.vigeland.museum.no
www.munch.museum.no


Bengt Stillström

Av Helen Silvander 26 okt 2007 11:54