madrid.jpg 

95 dagar i Madrid

Lägenheten. I jakt på billig inackordering hyr du rum hos en medelschizofren polsk dominatrix som tidigare äktat en, till synes, femtonårig sydamerikan. Medan maken och dottern ofta gömmer sig i salongen skrattar hon högt, städar minutiöst och smusslar med vodkaflaskor i badrummet. När hon åker iväg till Polen över påskveckan pustar du och familjen ut. En natt drar du hem en nervös irländare begåvad med en högljudd stämma, naturligtvis en kvarleva från de tidiga åren i den katolska gosskören. Han dunkar och mumlar, han stammar och stönar. Och när dominatrix åter är på plats, informerad om att det har knullats i hennes hem, ger hon dig veckolånga ljudlöst borrande blickar, i vissa kretsar känt som "the silent treatment". Lösning: du slutar använda det gemensamma köket, duschar samt tvättar dina kläder när hon är på jobbet och spörsmålen börjar du konsultera med hennes tonåring till man.

Metron. Du får se transvestiter byta om, berusade par som nästan gökar på sätena och finna dig stå inklämd mellan två svettiga gubbar som flåsar i dina öron och tävlar om vem som ska få din uppmärksamhet. Nästan som en trekant. När du för etthundratrettiofjärde gången uppmanats: "Atención! Estación en curva. Al salir, tengan cuidado para no introducir el pié entre coche y andén" (= "Varning! Hållplats runt hörnet. När ni kliver ur, var vaksamma på att inte introducera foten mellan vagnen och perrongen"), börjar du sjunga i takt med den mjuka rösten ur högtalarna. För att därefter med lätta steg byta tunnelbana och hamna framför en panschis som i flera minuter glor på din läpp-piercing. Självklart stirrar du tillbaka, med resultat att åldringen uppmanar dig, ilsket och med en andedräkt mysig som kycklingbajs, att genast ta bort "den där saken", det är "inte normalt!".

Servicen. När du kliver in i en tapasbar är det ingen som ser dig. Du vill beställa en kalkonmacka, en tortillatapas, spanska köttbullar, eller vad du nu är sugen på, men inte en själ kommer fram till dig, trots att du har beundrat menyn på väggen i säkert tio minuter. Slutligen får du ögonkontakt med personalen, varefter den lille mannen hasar sig fram till din sida av baren, urbota uttråkad, för egentligen undrar han varför han lever. Så, du ber om att få det du vill äta. Och du väntar. Och väntar. Och väntar. När din baguette äntligen är iordninggjord har han naturligtvis glömt bort att du har sagt "para llevar" (= take away) och då du påtalar detta blänger han på dig, samt suckar mycket högt och exceptionellt bittert. Sedan betalar du och när du tar tillbaka all din växel, utan att lämna en endaste cent i dricks, hör du hur han väser "giri" (= "svartskalle/invandrare/utlänning", välj själv) ur sin tandlösa käft.

Kvarteret. Under tre månaders tid lär du inte ens känna en spanjor, kanske på grund av att rummet du hyr ligger i Lavapiés, ett av Madrids mest invandrartäta områden. På din gata är det kineserna som innehar kioskerna, ett faktum så rikstäckande givet att uttrycket "Voy al chino" (= "Jag går till kinesen") myntats och används i samband med mjölkinköpen, bland annat. Afrikanerna och pakistanierna äger barriots Internet-caféer medan turkarna och irakierna kränger kebab. Vill du ladda kontantkortet till mobilen går du in till colombianen runt hörnet. Vill du köpa en flottig hamburgare för 2 euro är det centralamerikanerna "next door" du ska vända dig till. Och vill du ringa utomlands eller växla pengar gör du det hos araben. Multikulti då det är som bäst.

Erasmus-studenterna. Du blir inte kompis med någon inhemsk pluggis, utan varje rast letar du reda på alla andra utbytesstudenter på campus. Din spanska blir bättre, men definitivt inte ens i närheten av bra, med tanke på alla snackar superinkorrekt girikastiljanska. Istället för att komma in i Madrids vardag, bygger du upp ett nätverk av nya icke-spanska vänner. Du blir bästa polare med Robert, som snackar fyra språk och har som mål att lära sig nio, för att sedan förvånas över att han bara är 18 år (!) och dessutom nordamerikan (!!). Du får beundrande blickar från Gigi, italiensk student i Rom, som tycker att du är rätt cool, kallar dig för La Reina (= Drottningen) och bjussar på maja av toppkvalité varje gång han har på sig, vilket är typ jämt. Du blir även vän med Natalia, Gigis franska flickvän, som skrattar ofta och tårar lika frekvent, för att därpå nuppa på stammispubens toa med sin kille som stönar: "No puedo mas!" (= "Jag klarar inte av mer"), samtidigt som du själv går in på toan bredvid för att lyssna på liveshowen. Samtliga ska hälsa på i Stockholm i juli och du är lika välkommen att hälsa på dem när du önskar.

Och om du fortfarande tvekar, kan du alltid begrunda följande tips:

- Den röda baren på vandrarhemmet ’Cat’s’, Antón Martin. 2.5 euro för en liter öl/sangria. Öppet varje natt till kl. 02.00. Bäst på lördagar då det i samband med samtliga dryckesköp ingår en tallrik varm paella. Dessutom: gratis Internet, mycket folk och kommersiell musik på hög volym. Har du tur får du syn på mannen från Venezuela. Han har det tunna håret i en tofs, ett ansikte likt en bulldoggs och har bott på Cat’s i flera år. Ingen vet vad han arbetar med. Senast syntes han till vid baren där han bad om en sked fylld med socker. Hittar du inte vandrarhemmet? Fråga den första blonda person du ser i närheten av tunnelbanestationen.

- Cluben ’Chesterfield’, Argüelles, som varje onsdag har International Party. Exempel på teman: ’Pimps & Ho’s Party’, ’Bad Taste Night’, ’School Disco’, ’Ladies Night’. Öl- och danstävlingar. Mycket ragga och minst lika mycket ragg(vänligt).

- De latinska kvarteren, La Latina. Kl. 15, då söndagsmarknaden El Rastro avslutas, drar sig hela massan till nämnda barrio där ett litet glas öl/cider/vin går på 1.20 euro. Det är billigt, trångt och fyllan infinner sig redan vid femsnåret - på eftermiddagen. Vid desperat behov av kroppskontakt rekommenderas särkilt baren ’Lãmiak’.

- Parque del Buen Retiro (i folkmun endast El Retiro), Retiro. Före detta exklusivt kungligt promenadstråk som numera är öppet för turister, spåtanter, och glassförsäljning. Därutöver: roddbåtsuthyrning vid den konstgjorda dammen, spontant bongotrumsdunkande i närheten av det stora monumentet (gubben på hästen), samt dygnet-runt-saluföring av illegala blad, blandsubstanser och/eller "rent" pulver. Mest pådrag: söndagar.

- La Casa Encendida, Embajadores. Allhus där du, som student i Madrid, kan surfa kostnadsfritt 1 tim/dag. Varje fredag visas det utländsk konstfilm för 1 euro, exempelvis: Björn Runges "Om jag vänder mig om". Du kan också gå på konstutställning, smyga dig in på radiofester och lyssna på rockkonserter där haschblossande är mer vanligt förekommande än öldrickande. Antal spyor: noll.

Så, vad väntar du på? Det är bara att sätta sig ned och påbörja surfandet efter billiga biljetter. Vill du ha ytterligare vägledning kan du alltid be Sourze vidarebefordra en förfrågan till mig. Och du: välkommen!

Av: Sofia Hadjipetri

Av Sourze 09 maj 2008 11:45