Geants-i-Villefranche-de-Conflent-3.png 

Katalansk kultur — katalanska specialiteter

Några av dem finns beskrivna i de många reseguiderna för Katalonien som redan finns, medan andra inte finns med. Så låt oss börja med språket. Katalanska språket talas inte bara i den politiska och kulturella ”autonomi” som heter Katalonien och utgör Spaniens nordöstra hörn, det talas även i autonomierna Valencia och på Balearerna, och i en remsa av Aragonien samt i departementet Pyrénées Orientales i Frankrike, i staden Alghero (Alguer) på Sardinien samt som enda officiella språk i Andorra. I dessa områden stöter man också på uttryck för katalansk kultur, en del generella för hela Katalonien, andra lokala traditioner som överlevt moderniseringen och ger relief mot den globala likriktningen.

Det kanske mest katalanska uttrycket av alla är "sardanan", en ringdans som alla kan delta i, men man måste räkna de dansandes steg om man vill bryta sig in. Denna böljande och komplexa dans lär gå tillbaka till de klassiska grekernas. Orkestern kallas cobla och har en föreskriven uppsättning av 11 musikanter med blåsinstrument,  klarinetter, flöjter och säckpipa, en liten trumma och bas. Dansen är som sagt mycket matematisk: man ’räknar sig in’ i rytmen som varierar med musikstycket. Dansens deltagare håller i varandras händer som hålls högt över huvudena, och fötterna rör de efter fastlagda mönster. En dans, som ofta varar mer än tio minuter, avslutas med en kraftfull markering. Så komplex är dansen att den användes för att förmedla hemliga meddelanden mellan olika medlemmar i den katalanska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen i södra Frankrike. Den franske författaren Armand Lanoux skriver om detta i boken om ’Le berger des abeilles’, biherden. Eftersom de dansandes händer är upptagna brukar medbringade väskor placeras mitt i ringen, är deltagarna många blir det snabbt ett helt berg av mest kvinnors handväskor och de barn som är för små för att dansa placeras på toppen.

En danssugen nykomling kan som sagt gå in och ta en plats i ringen men man måste följa reglerna. Då ringen blir för stor, delas den upp och blir flera, oftast koncentriska ringar, så många som behövs. Den mest populära sardanamelodin heter ’La santa espina’. I dagens katalanska områden dansar invånarna i de olika städerna och byarna sardana på något torg minst en eftermiddag/kväll i veckan. Lokala sardanasällskap svarar ofta för arrangemangen. Kanske är detta en revansch för att sardanan, detta utslag av katalanism, var förbjuden i Spanien under den långa mörka Franco-tiden.

Särkilt i södra Katalonien, nära Tarragona, är ’castellers’, tornen, populära. Det handlar om mänskliga torn som byggs upp på de starkaste axlar, det ena lagret efter det andra. De allt lättare deltagarna högre upp och en snabbklättrande ungdom som tar sig uppför ryggarna för att fungera som tornspira ett kort ögonblick innan kastellet snabbt demonterar sig, innan axlar och ryggar knäcks. Det finns ofta flera lag av ’tornbyggare’ i byarna som tävlar sinsemellan om vilka som kan bygga högst. Tävlar gör man också byarna emellan i olika turneringar. Det nuvarande rekordet lär vara tio nivåer (se på Youtube!). Varje lag, som kan bestå av hundratals personer, har sina lagfärger med klart färgade skjortor och enfärgade byxor i vitt. Och varje medlem bär det breda katalanska bältet, ’la faixa’, virat flera gånger runt midjan för att man skall kunna hålla i varandra med de stadiga grepp som krävs för att tornen inte skall vackla.

En tredje katalansk specialitet är ’els gegants’, jättarna. Dessa jättar kommer till bruk i lite olika sammanhang. På många håll används de under karnevalen före påsk. Då har olika grupper i byarna byggt upp sina figurer, ofta baserat på lokala och/eller historiska personligheter. Gruppen ansvarar för att figuren spelar sin roll under processioner och uppvisningar. Jättarna är enorma dockfigurer konstruerade av hönsnät, lätta ribbor och papier maché, klädda i riktiga kläder. Trots avsevärd storlek är de lätta, inuti går en bärare som har ett galler eller ett titthål i ögonhöjd så bäraren av figuren inte tappar bort sig. I Barcelona har man sedan sekler tillbaka på Trettondedagen en procession med flera meter höga jättar utformade som de heliga tre kungarna, ’els reis’. Kungarna, våra vise män, kommer med presenter till barnen — det är katalanernas sätt att fira ’jul’. Som sagt, de lokala jättarna används lite olika, och seden tycks sprida sig alltmer i de katalansktalande områdena.

Det är intressant att notera och också nordkatalanerna, d.v.s. invånarna i franska departementet Pyrenées Orientales, mer och mer tar till sig gamla och nya katalanska seder och bruk. För det första undervisas många barn i katalanska redan från mycket unga år, fyra-fem-årsåldern. För det andra kan man välja katalanska också i de franska skolorna i området. För det tredje tycks sardanasällskap med sardana-instruktörer finnas i nästan varje by med katalansk självaktning. Jättarna har tagit steget över gränsen, kanske kommer också tornbyggarna på allvar. Därtill övar fler och fler manskörer in de traditionella sångerna inför påsken då man sjunger till ’äggens glädje’,  ’els goigs d’ous’, en tradition som tycks ha sina rötter i det gamla romerska samhället och den tidiga kristendomen.

Om katalanernas mat - och dryckesvanor återkommer vi!


Gull-May Holst och Bengt-Arne Vedin

Av Bengt-Arne Vedin 09 jul 2008 13:11