manila.jpg 

Manila: "Jag sade nej - som alla torrbollar"

På Philipinerna kan man åka pedicap. Man sitter i en sidovagn till en cykel, bredvid en slitande kuli som trampar en fram i den stinkande trafiken. Man kan också ta en jeepey. Dom stannar när man vinkar och släpper av där man vill. Jeepey tillverkades ursprungligen av kvarlämnad krigsmateriel efter andra världskriget. Dom ser ut som små amerikanska monstertruckar och tar ett tjugotal passagerare. Skall man längre sträckor kan man ta den ovanjordiaksa metron. Men då får man betala två kronor. Det vimlar också av taxibilar. Dom är dyrare, men ändå "dirt-cheap" om man jämför med välfärdslandet Sverige. Det är alltså billigt på Philipinerna. Mitt hotellrum, som jag bebor med nagra hundra mikroskopiska myror och en gigantisk kackerlacka, kostar 80 kronor. Man kan käka för 10 och dricka öl för 8. Det går att bo, äta och dricka dyrare om man känner för det.

Lönerna här är låga. Femton procent av befolkningen arbetar utomlands och många är beronde av bidrag från dem. Fattigdomen är utbredd och iögonfallande för den som kommer från välfärdslandet Sverige. Det vimlar av tiggare, gatubarn, utesovare och gatuförsäljare.När dom ser mitt grånade hår och vita skägg försöker dom kränga Viagra. Status som status och kanske lika falsk.

Det vimlar av prostituerade också. En kommer emot mig en kväll på en av neonljus upplyst gata.
"Hello Sir. Nice meeting you Sir. My name is April. I'm a nice lady. I will make fell good if you let me Sir."
Hon stod framför mig, April, slånde vacker. En in i helvete snygg kvinna, som uttryckte sig bildat. Men inte bara vacker och inte bara välartikulerad. Hennes utstrålning förnamns i mina könsregioner, vibrationerna från April fick lemmen att kännas tyngre, fick mig att känna lust, åtrå, potens - igen.

Men när skönheten kom var klokheten redan där, eller hur det nu är skalden skriver. Också försiktigheten och snålheten och kanske fegheten var där.
"You are a very beautyful lady. But no", sa jag.
Jag har principer - som alla torrbollar.
"Wish me luck", Sa April och jag sa: "I wish you all luck in the world"
Men varför sa hon så?

I Manila som alla storstäder är trafiken kaotisk och luften förorenad. Här som överallt skapas det shoppingcenter med förföriskt krimskrams och snabbmatskedjor med förvånansvärt dyr skitmat etableras. Och drar folk. Man ser hur de fattigare blir allt fattigare och lever allt uslare och hur de rika blir rikare och allt exklusivare. Och man blir allt fastare i sin övertygelse om att de krafter som, medvetet eller omedvetet, arbetar för att planeten skall gå åt helvete, kommer att lyckas i sitt uppsåt.

Men så ser man en liten gumma som dansar för sig själv till en gammal låt av Neil Sedaka. Man ser henne röra på fötterna, vicka på höfterna och hålla armarna högt i luften. Hon ler lyckligt, fast nästan tandlöst. Man ser en grupp ungdomar dansa ringdans och leka blindbock i en park. Glada, skrattande, fulla av liv. Och dom har jättekul fast dom är upp mot arton, nitton. Man möter en människa på gatan. Man är övertygad om att han är tiggare för han går med kryckor och ena byxbenet fladdrar i vinden för benet är kapat ovanför knät. Och han är smutsig. Men han tigger inte, han ler mot en och man ler tillbaka och i ens leende ligger en viss beundran för att han inte har låtit sitt psyke formas av sitt handikapp. Och man träffar en ung familj, han är bara 22 och hon ännu yngre men dom har tre barn och alla är välartade, väluppfostrade, glada och det verkar som dessa fem människor är lyckliga tillsammans. Och då tänker man att det finns andra värden än ekonomiska och det finns andra världar än kommersiella och människan har många sidor. Och att än är inte kampen avgjord.

Av: Jan Wiberg

Av Sourze 09 jul 2008 13:36