Det har börjat ljusna lite i sinnen och samtid.
Har spenderat dagarna sedan nyheten om divemaster-situationen med relativt lugna aktiviteter. Promenerat mycket längs den största stranden på Koh Tao, Sairee Beach.
Bytt boende två gånger:
Det första boendet var en resort jag bott på förrut, Mr. Js, som även är en person, den mest udda jag någonsin stött på. Jag tror inte han mindes mig från två år sedan.
Mr. J drivs bara av ett ändamål här i världen, att göra affärer, han vill sälja allt han äger och köpa saker billigt. Ärligt talat vet jag inte varför jag valde att bo där igen. Rummet är skit och påminner om en lyxig fängelsecell. En stor smutsig madrass, två kuddar, inga sänglakan, en fläkt. Allt som allt på 4m2 kanske. Förra gången jag bodde där besöktes jag av en spindel två nätter i rad, stor som min handflata, det var traumatiserade och jag undersökte nu rummet flera gånger efter liknande objudna gäster.
Det andra boendet dock, är delvis anledningen till mitt positivare humör, ligger nära stranden och närmare de trevligare aktiviteterna på ön. Ett fräscht rum, stor säng, badrum med spolfunktion på toaletten, och en stor roterande fläkt ovanför sängen. Inga insekter noterade, känns väldigt lovande efter de tre nätterna hos Mr. J.
Jag har läst väldigt mycket, det är en del av min nuvarande betydligt hälsosammare livsstil än tidigare. Den består sammanfattat av att gå upp kl 8, duscha och äta frukost, omelette eller curry-soppa. Promenera ett par kilometer för att sedan spendera timmar på en sten jag fattat tycke för. Där lyssnar jag på musik och solar, det kom sig till och med att jag mediterade ett stund. Meditationen gick betydligt bättre än vad jag hade väntat, lyckades fokusera nästan ostört på musiken i mina öron, Banco de Gaia, och slå bort alla störande tankar. Efter detta återigen promenad, middag, oftast pad-thai med cashew, sedan tillbaka till rummet vid 22-snåret. Somnandes innan tolv, vilket är väldigt ovanligt för att vara mig.
Böckerna jag har läst igenom hittills är Michael Moores "Stupid White Men", den var inte särskillt bra, hade ett par ljusglimtar där hans satir briljerade. Men var överlag bara en samling klagomål och löst baserad fakta taget ur hans liv.
Simon Gärdensfors "Simons 120 dagar" var betydligt mer underhållande, oskyddat sex, droger och skumma människomöten längs Sveriges avlånga land. Inte alltför mycket läsning dock eftersom boken är i serieform.
Sist men verkligen inte minst måste jag nämna George Orwells ”Down and Out in Paris and London”, efter mästerverken ”Animal Farm” och ”1984” hade jag höga förväntingar på boken, trots att den var dokumentativ och inte fiktiv. Boken ger sannerligen perspektiv på tillvaron eftersom författaren behandlar hans tid i ovan nämnda städer, som fattig och ibland en svältandes uteliggare. Han hoppar från jobb till jobb i Paris, slavandes i restuaranger och hotellkök, med 16 timmars arbetsdagar. För att sedan flytta till England i hopp om bättre jobb, men får istället driva runt från fattighus till fattighus i månader. Boken behandlar städernas dåvarande syn på uteliggare och Orwell kommer med förslag och idéer på hur man skulle kunna förbättra deras liv markant.
Vid sidan av bokläsningen har jag stött på en del bekanta ansikten, pannkaksmästaren Chai som jobbar natt utanför 7/11 med att förse alla fulla turister med fett. Och en annan mycket trevlig lokalinvånare som jag tyvärr inte minns namnet på, men han mindes mitt. Brukade jobba i en liten bar vid stranden för två år sedan, där jag spenderade många nätter med att dricka drinkar och välja musik. Han frågade efter min bror och hälsar.
Vet fortfarande inte hur jag ska göra med hela dykhistorien, tänker i alla fall stanna på Koh Tao en vecka till, eftersom Timbuktu har konsert här den 15e.