Per Schlingmann 

Moderaternas Per Schlingmann: Vår skyldighet förstå varför unga svälter sig

Går du ned tre kilo till blir du lycklig. Det behövs bara tre kilo till och sen är du inte äcklig längre. Då förtjänar du att finnas till.

Jag deltog nyligen i ett seminarium anordnat av moderata ungdomsförbundet på temat ätstörningar. Med att diskutera fanns MUF:s ordförande Niklas Wykman, Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms centrum för ätstörningar och Hanna Österberg.

Hanna som själv har lidit av anorexi debuterade som författare under förra året med den självbiografiska "Varje dag har vi en liten tävling". I nästan 20 år har hon levt med anorexi och det är först de senaste fyra åren som hon som 29-åringen varit frisk.

Under seminariets inledande halvtimme gav hon sin mycket gripande bild av vad det innebär att långsamt svälta ihjäl sig, att avsky sin kropp så mycket att man vet att man inte borde finnas. Och hur lyckan inte alls kommer när väl de tre kilona har försvunnit. Istället följer svimningarna, frossan, näsblodet och hyperaktiviteten. För så länge du är aktiv behöver du inte tänka på hur äcklig du är. Hanna talade i
30 minuter. Om en hel uppväxt - ett helt liv. Självklart är det för lite tid. Men det räckte för att förstå mitt ansvar som politiker.

I Stockolm uppskattas det finnas ungefär 20.000 unga kvinnor som har någon form av ätstörning. Ungefär 3000 söker behandling. Och när de väl gör det har sjukdomen ofta funnits med väldigt länge vilket gör att det tar längre tid att bli frisk. För sjukdomen blir till en del av identiteten där anorexian är det bekanta och därför trygga. I dag finns 9-åringar som har problem med maten.

Under de senaste åren har den psykiska hälsan förbättrats i Sverige med undantag för en grupp - unga tjejer. Istället mår svenska flickor allt sämre. Och tjejer som mår dåligt visar det ofta på andra sätt än killar. Medan killar blir utåtagerande och bråkiga vänder sig tjejer istället inåt. I dag finns en mängd skyddsnät för bråkiga killar men när tjejer skär sig eller svälter finns inte hjälpen på samma sätt.

Vi måste prata mer om anorexi och bulimi, det är vår skyldighet. Och för att komma till rätta med problemen måste vi börja från början för att bättre förstå orsakerna. Därför måste vi ta till oss och förstärka forskningen inom ätstörning.

Sedan behöver skolorna hjälp för att bli bättre på att upptäcka problem och finna rätt sätt att stödja och hjälpa. Och skolorna måste välkomna personer som har haft sjukdomen och dela med sig sina erfarenheter till andra.

Vården är viktig. Tillgängligheten till specialiserad vård är viktig och det är viktigt att vi förmår tolka signaler om ätstörningar inom andra delar av vården.

Alltför ofta fastnar diskussionen i att förklaringen till ätstörning är modevärldens smala ideal. Jag är övertygad om att det, liksom hela samhällets fokus på prestation, spelar roll. Men det är att göra det för enkelt. Media må i många fall förmedla en bild som inte är sund men vad som är hönan och ägget är inte helt självklart. En anorektisk person klär sig ofta inte som en modell, utan vill istället gömma sin kropp, låta världen slippa se den. Det handlar inte längre om mat som är fet. Det handlar om självförakt.

Jag är övertygad om att ätstörningar inte är ett område där det finns enkla lösningar. Att så många människor hamnar i ett självförakt och självhat tyder på ett bredare problem i samhället. Som politiker måste vi se detta problem - som vi sällan pratar om - och våga pröva olika lösningar.

För om politikens uppgift är att lösa samhällsproblem och öka människors frihet, då är det svårt att hitta områden mer viktiga än detta.

Av: Per Schlingmann, Partisekreterare för Moderaterna

Av Sourze 08 apr 2008 10:00