USA Flag 

Hemma i dubbelmoralens land USA

Irakinvasionens femårsdag tillbringade jag på ett flygplan till Chicago. Att anlända till O’Hare från lilla Arlanda är en passande övergång mellan olika världar. Före gången jag anlände till Chicago, som kallas för ”the windy city”, fick piloten göra tre försök innan landningen lyckades. Då fick man ordentligt prov på vilket blåshål man befann sig i. På nedstigningen hade flygplanet svajat som en leksak och innan hjulen äntligen tog i marken fick piloten två gånger gasa på i full fart för att åter stiga upp bland alla andra flygplan som låg på tur bakom oss. Det var lite uppskakande faktiskt, men en läglig inledning till besöket. Det lönar sig att skakas ur den svenska dvalan innan man stiger ut ur flygplatsen in i tvåtusentalets USA.

Även bilfärden från flygplatsen bjuder på upplevelser. Bilen är som bekant grunden till den berömda amerikanska livsstilen. Motorvägarna är flerfiliga, trafiken är tätt och polisbevakningen är hård. En gång när jag åkte taxi från flygplatsen i Miami till Palm Beach, en cirka 90-minuters bilfärd, såg jag inte mindre än sex polisbilar som hade stoppat motorister längs vägen. I tre av fallen höll bilföraren på att gripas med handbojor. Samtliga gripna var svarta. På sträckan mot min slutdestination denna gång såg jag tre polisbilar som hade hejdat olika fordon.

Säkerhet präglar numera den amerikanska vardagen på ett sätt som aldrig fanns när jag var ung. Det sägs att allt förändrades den 11 september, 2001. Ibland blir förändringen absurd, som när det ideligen upprepas på flygplatsens högtalare att säkerhetsrisken uppskattas till graden ”orange”. Intrycket kan också bli smått surrealistiskt, som med de nya teknologiskt fulländade vägskyltarna. På dessa enorma TV-skärmar roteras reklam för bilar och vägkrogar med bilder på efterlysta brottslingar. Nog var det en tillfällighet att den efterlysta alltid var svart.

USA:s besatthet med säkerhet (till skillnad från trygghet) föregick terrorattackerna. Redan på 90-talet tog rättsväsendets enorma expansion fart, främst genom utbyggnaden av landets fängelser för att numera husera över två miljoner människor. Länge hade budskapet om lag och ordning hejdlöst hamrats hem, trots statistik som visade minskande brottslighet. Sant var dock att amerikaners berömda rättighet att äga handeldvapen – eller rättare sagt vapentillverkarnas rättighet att aggressivt marknadsföra dem – hade tillförsäkrat en ständig ökning i dödsskjutningar.

Det är sådana våldsdåd som motiverar nya fängelser, oftast på landsbygden där närmaste alternativet vore flera industriella grisfarmar, med sina tusentals grisar och jättelika avföringspölar. Nu står de nya fängelserna därute som en nedslående motsvarighet till städernas skinande nya domstolsbyggnader som upprättades för att hantera tillströmningen. Men majoriteten av fångarna sitter av kortare straff för drogrelaterade brott. Det viktiga är att det finns ekonomi i det hela – liksom med grisarna.

På grund av tidsskillnaden brukar jag vakna alldeles för tidigt de första dagarna i hemlandet. Men morgontimmarna erbjuder ett utmärkt tillfälle att observera en annan sida av livet i USA som är lika typisk som motorvägen, nämligen TV. Snart fick jag se två exempel på mainstream-medias roll i det amerikanska samhället. I det första intervjuades styrelseordförande för oljegiganten Shell. På några få minuter hann han både avvisa ”peak oil” (påståendet att världens reserver på lättflytande olja håller på att sina) samt förneka global uppvärmning. Programledarna blev synbart lättade av att höra en sådan frisk fläkt bland alla deprimerande miljönyheter. Den ena gick även så långt som att kalla den nu rådande vetenskaplig konsensus om människans inverkan på klimatet för en religion.

När jag sedan bytte till FoxNews fick jag höra att också bekymren över USA:s ekonomi var löjligt överdrivna. Några dagar tidigare hade centralbanken genomfört en historisk räddningsaktion för att stävja konkursen på en av USA:s största investeringsbanker. Bostadsmarknadens kollaps har redan tvingat över en miljon hushåll från sina hem. Men FoxNews föredrar att rapportera Vita Husets soliga prognoser.

Före gången jag var i USA lyckades jag kolla in en regelrätt TV-predikant. Men istället för bombastiska predikningar inför tusentals troende, framfördes budskapet lite lågmält kring ett köksbord. Gästen var John Hagee, andlig ledare för en s.k. megakyrka med över 19,000 medlemmar. Med hjälp av en 4-meter lång plansch marknadsförde Hagee sin DVD-serie om bibelns Uppenbarelsebok. Målgruppen är majoriteten amerikaner – hela 59% – som tror att profetiorna om världsslutet i Uppenbarelseboken kommer att förverkligas. Planschen föreställer en kronologisk ordning där man själv kan räkna tecknen på den slutgiltiga eldsvådan, då endast äkta troende kommer att benådas.

Nyligen uppträdde John Hagee på TV med John McCain och uttalade sitt stöd för den Republikanska kandidat, som dittills hade saknat förtroendet hos USA:s politiskt inflytelserika kristna höger. Nu är McCain rumsren hos fundamentalisterna. Men Hagee har sluppit den hårda granskning som Barak Obamas pastor Reverend Wright utsattes för i mainstream-media.

Alla stora TV-bolag har visat videosnuttarna med Wrights provokativa predikningar, där han hörs fördöma USA:s imperialistiska militarism och stämpla 11:e septembers terrorattacker som hämndaktioner. På en gång blev Obamas relation till sin pastor ett reellt hot mot hans chanser att vinna Demokraternas nominering. Men det kom aldrig några liknande avslöjanden om John Hagees mycket underliga ämbete. Hagees kränkande uttalanden om andra religiösa samfund, exempelvis katoliker, har inte orsakat någon vidare uppståndelse. Inte heller faktum att Hagee pumpar miljoner in i olika projekt i Israel, i sin tro på att en kataklysmisk strid i det heliga landet kommer att påskynda domedagen.

När John McCain frågades om Hagee svarade han lugnt; bara för att Hagee stödjer hans politik innebär inte nödvändigtvis att McCain delar Hagees åsikter. Det räckte gott för USA:s mainstream-media. Snart därefter presenterade New York Times en mycket kort och vänlig intervju med Hagee där han diplomatiskt dementerar det värsta som har sagts om honom. Ingen vidare granskning av hans politiska synpunkter eller inflytande behövdes. En vitt kristen fundamentalist föranleder föga misstankar. Men annat blir det om predikanten är svart och bokstavligen svär i kyrkan.

”Att så många människor blir förvånade över att höra vreden i några av Reverend Wrights predikningar påminner oss helt enkelt om den gamla truismen om att den mest segregerade timmen i amerikanska livet sker på söndagsmorgon.” Så valde Barak Obama att förklara denna dubbelmoral, i det uppmärksammade tal som han snabbt fick skriva för ett bemöta insinuationerna om att han delar Reverend Wrights åsikter.

Obamas tal framfördes lugnt och sakligt och utifrån ett perspektiv som endast kunde belysas av en man som haft en fot i båda världer av vita och svarta amerikaner. Talet bedömdes att vara det viktigaste om rasmotsättningar sedan Martin Luther Kings tid. Obama talade om vitas bitterhet mot ”affirmative action”, kvoteringssystemet som skapades för en generation sedan för att motverka diskriminering (och som trots allt gynnat vita kvinnor allra mest, liksom hur välfärdsreformerna gynnat den vita majoriteten socialbidragstagare.). Återigen tog han avstånd från sin pastors brandtal, och förklarade hur den äldre generationen svarta fortfarande harmas över den brutala rasism som drabbade dem som unga.

Obamas popularitet bland vita beror på att han talar mer försonligt. Martin Luther King hade också vunnit gehör hos en stor andel vita, så länge han förde ett budskap om jämställdhet och hopp. ”Drömmen” blev Kings eftermäle och upphovet till att hans födelsedag numera firas som national helgdag. Många ser tveklöst Barak Obama som ett tecken på drömmens förverkligande. Men det som är mindre känt om King är att han fokuserade sitt sista år i livet på att kämpa för alla USA:s fattiga och mot deras största fiende - kriget.

"Jag visste att jag aldrig mer skulle kunna höja min röst mot våldet som riktas mot de förtryckta i ghetton, utan att ha först talat ut tydligt mot den största våldsverkaren i världen idag: min egen regering." Så sa Martin Luther King när han starkt fördömde Vietnamkriget ett år före hans mord. Reaktionen var skoningslös. I Time Magazine beskrevs talet som "demagogisk smädelse”. Våren 1967 blev det för mycket för den vita maktstrukturen att få höra följande: ''Vi är på rikedomens och trygghetens sida, medan vi framkallar ett helvete för de fattiga. Vi tar de unga svarta män som förlamats av vårt samhälle och skickar dem 1300 mil bort för att garantera friheter i Sydöstasien som de själva inte hade funnit i sydöstra Georgia eller i östra Harlem”.

King hade blivit förbannad över att se hur 60-talets ”War on Poverty” urholkades av ökande investeringar i Vietnamkriget. Ett halvt sekel senare ser vi hur unga fattiga systematiskt utnyttjas av USA:s ”frivilliga” militär. Landets ekonomi plundras av privata militärleverantörer och korrupta finansbolag. Krigsskadade soldater nekas vård och försörjning. Den egentliga kostnaden för Irakkatastrofen beräknas av Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz att överstiga tre biljoner dollar.

Martin Luther King visste redan 1967 att ”America aldrig skulle satsa de nödvändiga resurserna eller krafterna på att rehabilitera dess fattiga, så länge äventyr som Vietnam fortsatte att sluka folk och kunnande och pengar liksom någon demonisk utsugningsslang.” King mördades men Reverend Wright är fortfarande arg. Till sin uppenbara fördel delar inte Barak Obama denna vrede, tack vare att han föddes i mångkulturens Hawaii, växte upp i Indonesien och sedan utbildades i amerikanska elitskolor.

Mainstream-media misstänkliggör inte McCains relation till John Hagee, som seriöst marknadsför en fantasifull fiktion om jordens undergång. Men Obama ifrågasätts i grunden när hans pastor ännu idag bär Martin Luther Kings brandfackla in i kyrkan.

Av Patrick Gallagher 16 apr 2008 11:25