blogga.png 

Bloggen och den inre konflikten

Mer än en gång har vi tänkt en sak och sagt en annan, mer än en gång har vi känt en sak men gjort någonting annat, mer än en gång är det endast den humanitet vi eventuellt erhållit via våra föräldrars eller någon omtänksam själs uppriktiga omsorg eller hotet om att för lång tid framöver förlora vår frihet, som avhållit oss från att skada eller ibland kanske t.o.m döda någon.

Människan är en paradox, en ocean av oändlig skönhet, enorm kraft och samtidigt oändlig fulhet och stor svagsinthet. Fulländad i kontakt med alltet föds vi till denna jord, utan någon egentlig uppfattning om vad en egen individ är. Symbiosen med alltet har blivit symbiosen med modern och så småningom väcks insikten av att vi faktiskt är en egen person, en individ i förhållande till andra individer som förväntas lära sig de spelregler som gäller i just dessa människors samhälle.

Beroende på den genetiska sammansättningen, miljön vi växer upp i och den själsliga styrka vi besitter kommer vi att formas och utvecklas till att bli antingen självständiga, starka insiktsfulla, självgoda, osäkra, otrygga, okunniga eller mer eller mindre förvirrade. Beroende på hur systemet vi föds in i står i paritet med våra naturliga behov och vår längtan efter frihet kommer vi under resans gång att utveckla ett känsloliv som antingen är någorlunda balanserat eller mer eller mindre neurotiskt.

Psykoanalytikern Carl Gustav Jung sa en gång att den verkliga orsaken till att människor blir så neurotiska är att de hela tiden försöker fly ifrån den egentliga anledningen till att de mår så dåligt. Jag skriver gärna under på det påståendet. Vi har ofta väldigt dåliga instrument för att handskas med den själsliga smärta som då och då uppstår i vårt inre, oavsett om det kan knytas till personer i vår direkta närhet eller till vad samhället kräver av oss.

Eftersom egot, det vi vanligen tror är vårt jag, är så raffinerat till sin natur, kommer vi att identifiera oss med detta "hölje" som utvecklats för att anpassa sig till den i så hög grad artificiella värld vi lever i. Intuitionen skickar oss signaler igenom från vårt sanna jag men vanligtvis bortser vi från dem eller uppmärksammar dem inte eftersom det "rationella" egot säger oss att det inte kan stämma. Istället för att vara den vi egentligen är så spelar vi ofta rollen av den vi tror att andra förväntar sig att vi ska vara. Och vad skulle folk säga om jag plötsligt gav uttryck för den jag verkligen är. Vi har ju sett hur människor brukar reagera när någon "bryter av" mot det gängse konsensustänkadet:

Kom inte dragandes med något jäkla flum och ifrågasätt inte den auktoritet med vilken vi bygger detta samhälle, eller något som påminner oss om vad vi ägnat ett helt liv åt att förneka; att vi lever på en lögn. Och om någon bryter ihop så är vi snabba att skynda fram till vederbörande för att visa vårt deltagande. Men på vilket sätt gör vi det vanligen? Jo, genom att "ge tröst" så att vederbörande ska sluta gråta. Skulle inte en väldig massa människor må bättre om de fick gråta ut? Nej, så kan vi ju inte ha det, eftersom det påminner oss om all den gråt vi själva kvävt.

Så istället för att gråta, skrika och slåss p.g.a av den frustration vi egentligen känner över att långsamt kvävas i det moderna samhällets ekorrhjul så kan vi försöka kommunicera ut det på ett forum eller i en blogg. Alla fördelar till trots kommer vi snart upptäcka att det finns mer än en individ på detta ställe som kommer att trigga igång vissa saker hos oss. Då kan vi använda dessa individer, i kombination med de företeelser och personer i samhället vi inte gillar, till att kasta dödliga giftpilar via tangentbordet. Pilar som via teknikens under landar på den skärm som nu har blivit vår spegel mot världen vid sidan av TV:n.

Giftpilar som blivit ett komplement till dem vi kastar mot människor till vardags, via baktal, gliringar och spydigheter maskerade till skämt. Ovilliga att rannsaka oss själva och arbeta för att uppnå självinsikt stressar vi genom livet för att finna någon slags mening i en värld där t.o.m intelligenta människor som fortfarande är i besittning av vad som kan definieras som ett hjärta ägnar månader och år till att marginalisera, förminska och förlöjliga varandra via diverse epitet som inte passar in i vad de anser vara deras egen självklara diagnos av tillståndet i världen.

Jag gillar bloggen som fenomen, men ibland kan det vara bra att reflektera lite över vad den egentligen avspeglar.

Av Michael Delavante 28 apr 2008 13:14