Återkommande skottlossning i uppväxtkvarteren 

Jag stod mitt i kulregnet

Inte så sällan förfasar jag mig över det allt överskuggande våldet i samhället. I likhet med många andra medelålders män och kvinnor beklagar jag mig över att medierna svämmar över av våldt o m som lek för minderåriga(läs dator spel och egna spekulativa våldsfilmer, utan stunts och med verkliga offer, de skickar ut på nätet). Vi har helt rätt!!

Det vi, särskilt jag, glömmer bort är att medierna, deras löpsedlar, påannonser och upplagor alternativt tittare/åhörare även styrdes av våld, sex, makthavare och kändisar för 20, 30 och 40år sedan också. Men inte tillnärmelsevis i den här omfattningen. Antalet "medier" har vuxit explosionsartat och det mesta genomgår aldrig kvalitets- och äkthetskontroller.

Jag som själv var kriminalreporter på en av Norrlands största tidningar i fyra års tid borde kanske oftare dra åt handbromsen och ägna mig åt självrannsakan.
Jag stod i tjänsten bokstavligen mitt i kulregnet och allt skedde bokstavligen på mammas gata vid tre av varandra oberoende tillfällen under 1980-talets andra hälft. På gator och små torg där jag själv njutit av lyxen av varmkorv med hemlagad senap och sett Tarzan på Folkets Hus på söndagarna på 1970talet, till en ringa kostnad av fem kronor.

Socialtragedin är en aldrig sinande källa att ösa ur för den hungrige nyhetsreportern. Jag var mellan 23 och 27 år med en världsbild som är ganska "normal" för män i den åldern.

I Skönsberg utanför Pressbyrån och posten duellerade två ökända narkomaner, båda sedan länge döda, på gammalt "klassiskt" vis med dragna pistoler i slutet av 80-talet. En uppgörelse om utebliven betalning för narkotika föreföll sannolikt. Båda , 19 och 27 år gamla, skadades men ingen av männen livshotande. Jag träffade den yngre, skottskadad, 1988 i häktet på Härnösands kriminalvårdsanstalt. 19-åringen var "19åringen" med hela Sundsvalls kommun och en "levande legend" för sin notoriska kriminalitet. På grund av sådana som mig själv. Förmodligen klippte han ut och sparade tidningsartiklarna. Men det hade varit grovt tjänstefel att inte rapportera. Jag kan inte ge någon säker upplysning på om det skedde före eller efter (dramerna var åtskilliga under en fyraårsperiod) men jag gjorde ett "slutet gott, allting gott-reportage" om en medelålders man (tidigare kallad "bombmannen") som sonat sina brott, rehbiliterats, och fungerade som något slags självutnämnd god man åt ungdomar på glid i Timrå kommun. Stycket publicerades inte utan en ganska stor uppmärksamhet.

Bara kort efter, kanske några veckor, hörde vi över polisradion på redaktionen att ett skottdrama ägt rum vid polisens garage i centrala Sundsvall. Utan säkra uppgifter jagade jag och en fotograf efter ett uppbåd av patrullbilar halva dagen. Det visade sig att den tidigare "bombmannen", numera fritids socialarbetare, pga någon oförrätt sökt upp ett par i just Skönsberg för att "göra upp räkningen". Han var påtagligt påverkad och beväpnad med en så kallad Molotov cocktail(flaska med bensin och trasa). När paret vägrade släppa in den ursinnige mannen på loftgången där de bodde i Skönsbergs centrum, antände mitt tidigare intervjuobjekt trasan i den bensinfyllda flaskans hals och pressade ner den i brevinkastet. Han greps per omgående av polis. Rätt odramatiskt men vid avvisitering skedde det mest oförutsedda. Polismännen hade plockat av "bombmannen" en revolver av äldre snitt och en kniv och stod i begrepp att föra den misstänkte till arrestlokalen, när denne plötsligt drog fram en liten pistol ur strumpan och avfyrade strax bredvid vakthavande polisbefäls huvud och avlägsande sig mycket skyndsamt.

Resterande dag blev en katt-och-råtta lek genom hela Sundsvall med rymling, stort polisuppbåd och lika stort mediadrev. Mannen greps - VAR NÅ´NSTANS - om inte i mina barndomskvarter Skönsberg där han i en pensionärslägenhet höll en gammal dam som gisslan.

På eftermiddagen, då jag stod i begrepp att föreviga de braskande nyheterna, ringde min telefon. Jag svarade och hörde en påtagligt berusad och förvånande bräcklig stämma på andra sidan tråden. Det var ett polisbefäl som just "lurat döden" med någon centimeter. Trots sin berusning gav han mig en mustig story, som både Expressen och Aftonbladet betalade bra för, om hur "bombannen" varit nära skjuta ihjäl fjärsman i Matfors(förort till Sundsvall) redan 1958. Under samma period höll jag själv på bli ihjälskjuten av en desperado pga mitt ungdomliga övermod och journalistiska och ibland livsfarliga nyfikenhet i Korsta(ett ytterområde till Just....Skönsberg)en lördag förmiddag.
Knapphändiga var de uppgifter vi fick av nyhetschefen, fotografen och jag, innan vi lördags trötta gav oss iväg i tidningens gamla Jetta. Över polisradion hörde vi var utryckningen bar hän och det var fråga om överraskande många patruller - vilket borgade för en toppnyhet, var min rubrikjagande slutsats. Väl framme parkerade fotografen bilen och i min iver rusade jag mot polisfordonen. Utan en tanke på Varför, konstaterade jag att två polismän hukade bakom sin egen bil med dragna tjänstevapen. Dumdristig och omdömeslös anade jag inte faran, utan fortsatte kavat mot piket patrullen.

Utan att så mycket yttra ett ord viftade de båda poliserna som "galningar" mot mig med armarna som bara kunde tolkas som "Försvinn härifrån din dumme jävel"...(det var det fräckaste, var mitt klena förstånds ögonblickliga konstaterande).
Senare fick jag omständigheterna utredda för mig. På övervåningen i en villa stod en man med skjutklart hagelgevär och siktade mot den polisbil jag helt upprätt och sorglöst valsade fram emot. På förstutrappan utanför den gamla träkåken låg den helt förryckte desperadons sambo i mycket onaturlig ställning. Ihjälskjuten. Av omotiverad svartsjuka och i berusat tillstånde hade gärningsmannen skjutit sin kvinna genomdörren, då hon på morgonen kom från sitt nattskift i vården. Kvinnan hann inte ens greppa handtaget på dörren innan sambon avfyrade. Desperadon kunde först gripas sedan polisens särskilda insatsstyrka skjutit in tårgas i den gamla trävillan. Inte nog med att också detta skottdrama ägde rum blott en kilometer från mina uppväxtkvarter, så visade sig mördaren också vara fartill en ett år yngre skolkamrat i högstadiet.

Av Jack Edstrand 24 jun 2008 11:30