Janne Halldoffs filmatisering av "Jack" 

Att svika egna ideal och föredömen

Ken Keseys bok "Gökboet" har präglat min litterära uppfattning minst lika mycket som Steinbeck, Hemingway, Faulkner och Remarque. Men vad som gjort den till en milstolpe på så många andra sätt är Milos Formans filmatisering med Jack Nicholson i huvudrollen.

Jag skäms inte över att erkänna att jag har läst boken och sett filmen minst tre gånger. Detsamma gäller för Lundells generations roman, "Jack". Ulf, boken, filmen, Göran Stangertz, Örjan Rambergs och Kjell Bergqvists rolltolkningar av romanfigurerna Jack, Bart och Harald påverkade mina allra viktigaste beslut i tonåren och tidiga 20-åren på ett skrämmande tydligt sätt.

Resultaten av de besluten har gett mig många framgångar, mycket roliga, romantiska stunder men herregud så mycket sorg, förtvivlan, ensamhet och nederlag. I mitten och slutet på 1990-talet medverkade jag till tre olika månadstidningar i Västernorrland. Jag försökte fortfarande tänka kreativt och arbeta som om mina alster fortfarande betydde någonting. Att de skulle påverka och förändra. Ett sätt att bedra sig själv aktivt för att härda ut, antar jag.

En teateruppsättning av "Gökboet" gick för fulla hus i Stockholm med Örjan Ramberg i huvudrollen som McMurphy. På ett förvånande engagerat sätt lyckades jag övertyga mina medarbetare om den ovärderliga vikten av just min närvaro just på den teatern. Som vid den tidpunkten och en avslöjande intervju med Ramberg skulle ge tidningen guldkant, försäkrade jag dem alla. Sanningen var väl snarare den, att läsekretsen var försumbart trång. Och troligen mestadels helt ointresserad av vår produktion. Jag sov över hos en bekant och styrkte mig med en flaska starkvin innan mötet med Ramberg på Djurgårdsbrunn. På något sätt lyckades jag intala mig själv att "det liksom hörde till" en intervju med "Jacks polare" (Lundells romanfigur).

Intervjun blev i "informellaste laget" med ryggdunk och prat om Lundell, filminspelningen av Jack och inte ett dugg om den teater Ramberg medverkade i. Jag babblade på om "hur mycket filmen betytt för mig 1976". Jag var ju där på uppdrag, en representant framför allt för mig själv, men också för den redaktion jag tillhörde som betalt för tågbiljetten. Anteckningarna blev oläsliga. Men på teatern gick jag utan behållning och även på efterfesten med alla celebriteter - med om möjligt ännu mindre behållning. Jag klev in i festvåningen och det första som möter mig är anblicken av en övermodig Örjan Ramberg med armen om, vad jag tyckte då, en minst tjugo år yngre och oerhört tilldragande blondin - som senare visade sig vara ingen mindre än Josefine Nilsson.

I det ögonblicket förvandlades jag omgående i mitt undermedvetna till någon sorts parodi på Calimero (den lilla svarta kycklingen med äggskal på huvet) och tänkte - "det är sååå orättvist" och blängde surt på noblessen och gick därifrån.
Kontentan av det hela, med facit på hand, är att resan blev som att "slå en sjua" efter en kasse starkbärs på en parkbänk - på hela mitt litterära och konstnärliga arv, på mina förebilder och föredömen. För många kan säkert det hela avfärdas som en bagatell men när man nått medelåldern och förlorat alla drömmar, allt hopp om greatness i sitt liv så finns det fortfarande en handfull saker, människor och epoker man bara måste fortsätta att hedra. För sin egen skull, för det är det enda fotfästet, den enda identitet man har kvar.

Av Jack Edstrand 25 jun 2008 18:05