Johan Asplund 

15 minuter i rampljuset

Huvudnumret på min reportageresa var porträttet jag skulle göra i Köpenhamn av Björn Asplund, pappa till "Johan" som 11 år gammal försvann under mystiska omständigheter på väg till skolan i Sundsvallsförorten Bosvedjan 1980. Pojken återfanns aldrig och pappa Björn flydde mediadrevet till Danmark för att arbeta i socialtjänsten i de allra farligaste stadsdelarna i Köpenhamn.

De senaste 20 åren hade de fått leva med den gnagande ovissheten om vad som hände när Johan försvann, berättade föräldrarna för det församlade mediauppbådet efter att rättspsykiatri-dömde Thomas Quick i början på 2001 även erkänt mordet på den aldrig återfunne Johan Asplund . Ännu värre hade det blivit sedan Quick tagit på sig skulden, förklarade Anna-Clara och Björn.
- Han har varit en oroshärd i mitt och Anna-Claras liv i nio år, sa Björn Asplund.
Den till rättspsykiatrisk vård dömde Quick hade vid erkännandet befunnits skyldig till åtta mord och ytterligare 10 ouppklarade, där han på sannolika skäl ansågs vara den huvudmisstänkte, befann sig fortfarande i utredningsfasen. Bland de ännu outredda mordfallen återfanns försvinnandet av ännu ett offer från Västernorrland - Olle Högbom från Härnösand som aldrig återsågs efter en festkväll i september 1983 i Sundsvall.

Sundsvalls Tidning ville hösten 1988 belöna mig för månader av hårt slit och plikttrogen tjänst. Följaktligen tilläts jag tillsammans med fotograf, och en uppsjö av egna ideer och andras förslag i bagaget, resa till Skåne och Danmark för att "kartlägga knarkets väg från Danmark via Skåne upp till Norrland". I denna självpåtagna "narkotikautredning" ingick även bevakning av Tullkriminalens arbete under en dag samt en längre intervju med narkotikarotelns chef i Malmö.
Meningen var att jag också skulle hinna med att intervjua Njurundasonen och tidigare utrikeskorrespondenten Kurt Jansson som satt som chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet samt porträttera min vän sedan tidiga tonåren och dåvarande kläddesignern Christian Beijer.

Johan Asplund försvann 7:e november 1980. Johan Asplunds föräldrar väckte 1985 enskilt åtal mot en man som de ansåg hade mördat deras son. De representerades av målmedvetne lokale brottmålsadvokaten Pelle Svensson. Tingsrätten dömde mannen till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men hovrätten friade honom helt året därpå. Föräldrarna dömdes att betala drygt 600.000 kronor i rättegångskostnader men slapp sedan regeringen gripit in.

Jag blev tillsagd att komma utan fotograf till mötet med Björn Asplund i Köpenhamn, vilket givetvis var ett nederlag, då jag även hade tänkt passa på att göra reportage om någon invånare i subkulturen Christiania. Att protestera mot Asplunds planläggning var uteslutet, dels för att han i övrigt skydde reportrar som pesten och dels för att han arrangerat en intervju i den danska fristaden bara för min skull. Socialarbetaren tillika exklusiva intervjuoffret delade vid tiden sitt liv med en frilansfotograf. Martina Hubers bilder överräcktes med allvarlig beslutsamhet vid intervjuns avslutande.

Jag kände mig pressad och orolig på färjan till Köpenhamn, efter att ha "stängt och släckt" på Malmös pressklubb med kollegan från Sundsvalls Tidning, David Lagercrantz, som värvats till Kvällsposten som skjutjärns- och toppreporter. Jag var fortfarande lite upprymd över att ha tagit tillfället i akt att "samspråka" med min store hjälte vid den tiden - Jan Guillou. Triumferande påminde jag den närmast vördade författaren om hans föreläsning på JH i Stockholm tre år tidigare som jag varit åhörare till. Mindre överraskande var att journalistikonen inte mindes mig och knappt ens det, i mina ögon, epokavgörande framträdandet inför dryga 20-talet kommunikationsstuderande från "nån högskola uppe i Norrland".
Jag genomförde den i minsta detalj förberedda intervjun och åkte därefter på lite skakiga ben till Christiania för att porträttera en missbrukande kvinna i byn. Jag förväntade mig att jag ensam skulle stå öga mot öga med knarklangare, Hells Angels, mördare, kåkfarare av alla de slag, efterlysta brottslingar och galna tjackpundare. Förvisso blev jag erbjuden att köpa i Sverige illegala substanser men i övrigt handlade det mest om den pratsjuka danskan Pirko i ett och hennes hostande dotter i ett dragigt och råkallt skjul som kvinnan beskrev som "sitt hem och borg".

Det var emellertid en "bruten" man som återvände med flyg till Sundsvall, där jag möttes av nästa "bomb". En av mina bättre vänner, tillika reporter på Östersundsposten, hade omkommit i en singelolycka. Kenneth hade tackat ja till ett journalistjobb jag tvekat inför. Vi hade varit konkurrenter om polisnyheterna i Sundsvall-Timrå och vänner på fritiden. Det framgick att han varit "mycket olycklig" vid tidpunkten för sin hastiga och dramtiska bortgång.

Vad jag frågar mig - är det hälsosamt eller inte att lägga allt sådant här på minnet? I detalj? Men minnena är lika svårbemästrade och ofrånkomliga som tårar. De lever sitt eget liv, vare sig man vill eller inte. Det enda vi kan lära oss av historien är att vi aldrig lär oss något av den.

Av Jack Edstrand 27 jun 2008 16:02