gatufest.jpg 

Den motbjudande sanningen

Jag präglades tidigt som människa och i inställningen till mina medmänniskor av att jag redan som femåring utvecklade extrem fetma. Egentligen har ingen eller ingenting fått mig att revidera min syn på mänskligheten på 46 år. På barns vis gaddade man ganska omgående ihop sig i mindre kollektiv, i avsikt att verbalt och handgripligt förnedra och stigmatisera mig. Hos barn är detta inte någon utstuderad grymhet, som hos vuxna, utan en sorts anfall är bästa försvar-modell. Lättnad över att inte själv vara offret och över att få tillhöra en "utvald" grupp med en konstruerad och gemensam "fiende". Jag kan inte själv förklara varför småpojkar ofta tycker det är så hiskeligt "roligt" att plåga små djur, insekter och småsyskon heller.

Ett inbyggt maktbehov i varje mänsklig varelse kanske eller så utvecklas inte empatin förrän långt senare i mognadsprocessen. För mig förefaller det som om majoriteten av den moderna populationen aldrig någonsin utvecklar den del av medvetandet som populärt rubriceras som empati alternativt medlidande. En grundläggannde form för dessa två brukar jag själv kalla inlevelse. Alltså förmågan att sätta sig in i andra människors lidande och sorg, för man själv kan föreställa sig hur plågsamt det vore att vara i den utsattes kläder. Att hånas, provoceras, hotas, förföljas dagligen. Min slutsats är att personlig "mognad" inte automatiskt medför inlevelse och empati. Det är uppenbarligen lika skönt för vuxna att tillhöra kollektiv på hundratals som angriper och belägrar enskilda. Dels för att de roar dem, får dem att känna sig betydlesfulla och för att man är del av något "stort". Man tillhör en informell organisation, som man själv skyddas av, och med en gemensam, konstruerad "fiende".

Adolf Hitler konstruerade en fiende i Tyskland på 1930-talet och kunde därmed ena ett splittrat, degenererat folk. När de allierade befriade fångarna i Auswitch, Buchenwald, Dachau och Bergen Belsens koncentrationsläger, sa de tyskfödda "arierna" att de inget visste alternativt att de bara "följt order". Det är härligt att slippa vara offret. Vi gör vad som helst för att slippa vara offret. Eller hur!?

Joseph MacCarthy satt tio år i den amerikanska senaten. Mellan 1947 och 57. Han förknippas med begreppet "McCarthyism". Kampanjer, förtal, spioneri, skvaller, informatörer, infiltratörer, angiveri och häxjakt. I det amerikanska fallet handlade det om politisk förföljelse av personer med påstådda kommunistiska sympatier. McCarthy underblåste mycket effektivt den allmänt förhärskande masspsykosen. Folk angav sina bästa vänner för att rädda sitt eget skinn. Bland annat tvingades många höga befattningshavare inom politiken, militären, massmedia och nöjesindustrin lämna sina arbeten på grund av dessa kampanjer.

Fortsättning följer på regional nivå.

Av Jack Edstrand 10 jul 2008 13:42