Såg ett program om danska barn på Kunskapskanalen, som hette ”skola för smarta”. Reportern insisterade på att använda ett pk-uttryck för barnen - ”särbegåvad”. Är det ens ett ord?? Ett ord är det kanske, men insatt i fel sammanhang. Definitivt ännu ett socialistiskt påfund av Sveriges television. Det heter universalbegåvad respektive universalgenier eller universalbegåvningar! ”Särbegåvad” är ett uttryck man kan använda på autistiska specialgenier, och/eller ”idiot savants” som det så okänsligt hette förr.
Fast universalbegåvade barn har samma rättigheter som andra barn, så har de inga rättigheter att få sina behov tillgodosedda av socialistiska pk-samhället, trots att vi har en ”borgerlig” regering! Skolor för ”särbegåvade” (=universalbegåvningar i det här sammanhanget) är väl någonting som går an i Danmark, men här i Sverige hör de inte hemma, tycks de mena. Är det rättvist? Är det rättvisa i Sverige anno 2008? Jag trodde vi var mer vidsynta än så idag! Efterblivna ungdomar får särskilda specialklasser, men den framtida tekniska, matematiska, biologiska och humanistiska spjutspetseliten får ingenting – nada. Alla ska hållas kvar på samma minimala nivå.
Det är inte bara ett svek mot barnen, det är slöseri med mänskliga resurser. Om man bara satsade lite pengar, eller tillät andra att satsa pengar i skolor för högpresterande barn och ungdomar, så skulle man få mångdubbelt igen! Man vet att om man inte tar tillvara på de mänskliga resurserna så försvinner många av universalbegåvningarna till praktiska yrkesutbildningar och låglönejobb, till liten ekonomisk vinning för Sverige.
Jag minns själv hur understimulerande skolan var i mina barn- och ungdomsår. Jag kunde utföra högläsning snabbt och flytande utan att staka mig i andra klass, utan att ha fått någon hjälp eller stimulans hemifrån eller av skolan (och utan att läsa mina läxor), men jag började snabbt lägga mig till med tillgjord stakning för att inte verka utanför i min nya klass! Jag har också kunnat hålla toner och sjunga rent (men inte vackert) när jag sjunger, så länge som jag kan komma ihåg. Jag upptäckte i sex-sjuårsåldern att jag kunde rita av Kalle Anka-figurer oerhört bra även i jämförelse med de flesta vuxnas förmåga - utan träning. Matematik då? Nej, det har jag aldrig varit överdrivet bra på. Min genialitet tycks vara begränsad till bara den ena hjärnhalvan. Möjligen är Jag ”särbegåvad”, men dessa universalbegåvningar vi talar om här är det inte!
Och min utbildning..? Gymnasieutbildad elektriker! Vad hjälper det att man hade femma i teckning och bild livet igenom? Vad hjälper det att man hade fyra i svenska, utan att någonsin ha läst en svenskaläxa och utan att veta vad ett subjektiv eller predikat är? (Dessa ämnen fuskade jag inte i, för er som har läst min blogg [fuskade började jag med först i högstadiet].) Hela mitt liv är ett enda waste of talent, och det är initialt skolans fel! Jag förnekar inte min och mina föräldrars del i skulden i detta, men den svenska skolan tar hur som helst inte tillvara resurser hos de begåvade barnen som man tar tillvara på idrottsbegåvningar. Det finns idrottsgymnasier men inte begåvningsgymnasier. Låt inte fortsatt försummelse drabba de efterkommande generationerna!
Roger Klang, Lund
av 
Roger Klang 05 sep 2008 13:06